Jag började min söndag sådär;

I Stora kyrkan i grannbyn, tillsammans med min fina Gospelkör. Vi hade Högmässasjungning framför oss.

Och jag visste redan innan att det skulle vara precis hur vackert som helst där utanför och hade packat kameran med mig.

Hej, hej!

Så i i pausen mellan innan-övning och att vi skulle börja sjunga på riktigt, så passade jag på att ge mig ut. Knipsade några snabba bilder med kameran, njöt av Våren och andades.

Så fridfullt. Och så himla, himla vackert.

Jag är så förbenat glad att vi flyttat tillbaka till vår hembygd. Vackra, vackra Höga Kusten. 

Jag tänker alltid så på min Farmor när jag är i kyrkan. Hon var en så cool tant, alltså. Min idol.

Hennes fönsterputsarknep, svar på de snurrigaste frågorna, råden som bara en Farmor kan ge. Allt det där, finns kvar i hjärtat och det är jag så glad för.

Så slog klockan elva och kyrkklockorna började ringa.

Och jag njöt av den där känslan jag alltid får när jag står där och sjunger. Den där extra över-livet-tacksamheten. Den.

Sen svischade jag hem i ilfart. Tvärnitade vid en liten vägficka. Det var ju vitsippor precis överallt och jag kunde inte hålla mig från att plocka med mig en bukett.

När jag kom hem mötte jag älskad unge och älskade föräldrar. Vi grillade korv innan Liten dök ner i vagnen. När han sov hann jag både sitta en stund i solen, smsa i massor med världens finaste man och till sist träna ännu ett pass där ute i Hardcoregymmet. Veckan avslutades med ännu ett intervallpass, svettigt och härligt!

Sen packade jag och Liten in oss i bilen, tackade Världens Finaste MammaMormor och PappaMorfar för en så mysig helg (ni är bäst, mamma och pappa! jag är så tacksam för allt ni gör för mig och min lilla familj. <3).

Och nu är vi hemma på gården. Kvällssolen är mjuk, hemmet är sådär finstädat eftersom vi lämnade det precis så. Liten och jag räknar ner dagar och längtar så mycket att vi nästan spricker!

Finsöndag, alltså.

(5).

Lillafrun