Söndag, igår alltså, kring 11.30;

”Sedan jag vaknade i morse känns det som att jag bara virvlat runt som en yr höna… typiskt morsabeteende; när man springer runt och servar och fixar och torkar och har sig, för att när man är klar med ett första varv, gå på nästa. Vaknade av en bäbis som visst måste ha fått i sig liiiite för mycket mat. Eller rättare sagt vaknade jag av en mjölkdusch. Så lilla övermätte kräkloppan behövdes tas om hand, samtidigt som en Miniman ville att just ”mamma byta blöja! , mamma koka gjöt!”…och så vidare. ”Mamma? Mamma? Mamma? Kan du gööja gjöt till mej? Mamma? Mamma?” … mannen behövde dessutom dra iväg. Och såklaaart att jag ville göra allt det där för lillvännen. Det är bara det att det nuförtiden också är en Lillasyster som är här och behöver mamma på olika vis. Och då kanske man måste vänta två sekunder på att vattenglaset ska serveras, bilen hittas eller trasan hämtas. Min Miniman är inte det minsta van det ordet, vänta. Men det är väl standard med unge ett, tänker jag. För varje dag blir han mer och mer van och vi, jag och M, är fortfarande så himla häpna och tacksamma över denna otroligt smidiga övergång från tre till fyra i familjen. 

Vi ruschade vidare, jag och kidsen. Det ”byttes och syttes”,…samtidigt som Minimannen fick vad han önskade. Bäddade in nytt i sängen, kastade snuskigt i tvätten, dammsög. Samtidigt som jag bar en liten skrutta som fortfarande var lite överproppad med gräddmjölk och inte tyckte det var jätteskönt att ligga ner. Och samtidigt höll jag visst på att baka limpor också eftersom vi väntar besök snart. Så, ganska nyligt har jag fått ordning på kids, hemmet, fått i mig själv frukost och klätt på mig.. och jag just det, innan jag själv hade fått i mig frukost så var det tid för Minimannen att få lunch. Haha, älskade ekorrhjul! Nu är allt frid och fröjd och limporna doftar så gott här på spisen. High five med mig själv!

…

Och så fortsatte dagen; Vännen med familj kom på besök och vi åt limpa och bullar och sörplade kaffe så det stod härliga till.

Sen blev det eftermiddag och gården var återigen bara fylld av oss fyra. Lillan sov, Liten hade hoppat sovningen för dagen då han ju ville hinna träffa gästerna ,så han hade mystid med napp och trasa i fotöljen. Jag och mannen passade på att slå i kull oss ute på verandan, i steksol. Vi kände oss oerhört busiga och kände också att vi inte riktigt hade full koll på han som var sju meter ifrån oss. Inga dörrar emellan oss, men det var faaasligt tyst där inne… Efter en stund kommer han ut.. pappa..? måste tojka… och det behövde han verkligen. Torka, alltså. Någon hade fått tag på morsans nyköpta läppglans och fullkomligt tvärtömt den. I hela ansiktet. I håret. I fotöljen. På finkudden. På övriga kroppen. Och så frustade han lite, och önskade ett glas vatten…. 

Haha,  Älskade lilla Buusjåtta.

Därefter fick Storebror sällskap i salen och vi vilade en stund allihopa där inne. 

Sen var jag och S ute på Sisten-och-Mamma-tid; lekte sandlådan, spelade fotboll, drog iväg med trehjulingen, lekte jaga runt bärbuskarna och det bästa av allt; gick till grannens traktor och klappade på den. Där kan man ju stå i timmar om man frågar Minimannen. Fint däck, mamma! säger han om och om igen, och klappar…. ungefär som jag gjorde som liten om jag hamnade nära en häst.

Världens bästa man lagade världsgod middag som vi sedan åt ute på verandan. Klockan började sedan närma sig 19… och det gnagde lite i mig. Jag visste att det i grannbyn skulle vara en fantastiskt bra Musik i Sommarkväll… men jag tänkte; nää, jag orkar inte. Men, så kom jag på att det gör jag visst och jag kommer ångra mig annars.

Så vi fullkomligt hoppade in i bilen, jag och lilla dottern, och drog iväg till grannbyn och kyrkan. Senast jag var där, var dagen innan vi åkte till BB. Vi kom precis när kyrkklockorna börjat ringa och det kändes helt ljuvligt att vara där igen. Nu, med lilla Juniflickan som låg i min famn och snusade så gott. Musik är hon så van, ju. Hon gav inte ifrån sig det minsta kattungeläte, bara njöt och sov sig igenom hela konserten.Det där är en stund jag sent kommer glömma. Vacker, vacker musik. I vacker kyrka, belägen så magiskt att man tappar andan. En stund. Bara Mamma och Juni, tillsammans. 

När vi kom hem sedan, var pojkarna precis på väg ut på promenad. Så vi drog ut hela familjen. Så himla, himla ljuvlig kväll. Och hela dagen, fylld med så mycket liv. Så är varje dag nu. Livfull som aldrig förr. Ibland bara trillar tårarna på mig. Jag har så mycket kärlek och tacksamhet i bröstkorgen, att den liksom ibland bara öppnar sig genom tårar. Livet. 

Och idag har vi sommarlovsmåndag. Det är mulet men alldeles varmt. Så skönt. Just nu klipper den där randiga gräset med pappan,

..jag påtar på lite inne och bäbismyser. Fast nu har bäbis bäddats ner i vagnen och jag har en så skön stund här ute på verandan. …Har spår efter grötunge bredvid mig, blickar ut mot älsklingsvy. Skriver alldeles för många ord i min dagbok jag bara älskar. Och sörplar kaffe.

Önskar er finaste julimåndagen!

Lillafrun