Den här ön, alltså.

Vår älskade Paradis-ö. En sån ro, ett sånt lugn och avkopplande som vi får just precis här. Helt underbart.

Och det är så mysigt att tänka att vi för några år sedan var här, bara jag och M. Nu är vi plötsligt en stor liten familj, ett par päron och två gullbarn som rejsar runt med megapackning bara för att ta oss till stranden. Så häftigt. Och dagarna vi haft här på ön, har varit hur fina som helst.

Solat och badat. Jag och mannen fick vår årliga kärleksdate. Vi har hängt i hängmattan. Varit på ”Tjaktoklooni med pappa och farfar” (Storebrors ord. Han menar traktorpulling). Sovit sköna timmar i skuggan på stranden. Vandrat i gulligaste staden Visby. Njutit av vackra solnedgångar. Strosat bland rosor i Botaniska trädgården. Ätit glass och god mat. Mest har vi ätit ute på Lestalang, som Sisten säger. Men också till exempel god-pizza på picknickvis i Almedalen och också matsäcksmiddag på stranden.

Vi har sovit som stockar om natten i vårt gula Bertil-bo. Päronen har sprungit härs och tvärs, längs slingriga vägar och i mysig skog. Lyssnat på syrsorna i sena sommarnatten. Och barnen har mått så gott, hela tiden, och det är det viktigaste och härligaste av hela alltet, säger jag och Vackerpappan.

Idag är vår sista dag här. Glad för dagarna. Sannerligen. Men, det känns som vanligt lite vemodigt i hjärtat när man ska packa och åka hem. Vemodigt på det där jättejättetacksamma viset. Vi har ju stället kvar, liksom. Men det är ju fasligt långt bort och inte så lätt att bara ”kvista” till. Just därför det är så himla härligt när man väl är här.

Finaste Gotlandsveckan tillsammans med dom tre människor jag älskar mest på jord. Jag är en lycklig mamma och fru och nyper mig själv i armen.

Lillafrun