17072016-IMG_2946Där, i långa längan av människor.

Många framför men ändå en drös även bakom mig. Det, är min familj. Min stora, älskade familj. Den jag kallar Taikons.

Människor som jag delar kött och blod med och några som är inflätade i familjen och precis lika självklara som alla andra. Vi hänger alltid, så ofta vi kan. Och det är precis lika stökigt och rörigt som du nog anar. Och precis lika kramigt och kärleksbombat också. Det är Taikons, liksom. En stor familj, inte perfekt på något vis. Och den jag älskar så.

17072016-IMG_2948Just där på bilderna, som jag inte visat er förrän nu, var vi på väg på utflykt. Mitt i sommaren, när månaden hette juli och vi var på liten vandring längs Höga kusten-leden. Det regnade om vartannat, vi grillade korv nere vid vackra viken. Dom lite större barnen var sotsvarta och tog det där med att hålla elden vid liv, på största allvar. Jag och Storan låg under varsitt egenfixat tak (av sån där filt som är vattentät åt ena hållet, ni vet) och småsov och småpratade med regnet som smattrade. Det var en mysig utflykt, det där.
17072016-IMG_2956

Ett utav alla våra mysiga sommarminnen. Och dom där dagarna runtomkring den där utflykten, när Storasyster M och hennes familj bodde i mina Svärisars hus. Svärisarna var i huset på Gotland och lånade supersnällt ut huset till en del av Taikons. Såå himla mysigt. Systern som alltid bor så långt ifrån (Huvudstaden) bodde plötsligt jättenära. Lycka!

17072016-IMG_2963
Men idag gör det lite ont i hjärtat.

Min ena syster, hon som nog tusan kvalar in som bland dom modigaste människorna jag känner. Hon är häftig, det tycker jag. Medan jag är harig för det mesta, säger hon varför ska jag gå runt och vara rädd? .För en drös år sedan levde vi en sommar med hjärteont och sån otrolig oro. För den där älskade människan jag beskriver lite ovan. Efter den efterföljande hösten, efter en stor operation, efter att ha fått börja om igen. Efter allt det där, så vet hon verkligen vad kämpan är. Idag är jag så glad för att hon är kvar i livet. I livet, mer än någonsin. Hon lever och lever och lever. Medan jag älskar att vara hemma på Drömgården, plocka några blommor i trädgården, lägga på ny kökshandduk på köksbordet och njuta av en egen grusväg där jag styra runt på äventyr med mina barn. Då, gillar hon och hennes coola familj att resa och göra sånt jag aldrig skulle våga… och inte vill jag våga det heller. Vi är olika, men det gör ju absolut ingenting. Vad vi har gemensamt, i den så stora olikheten, är att vi lever, precis, precis såsom vi själva önskar.

Idag åker dom till Thailand. Och vi kommer inte ses på ett helt år…okej, 10 månader, typ. Fy aale (helt korrekt; fy vale) som Sisten säger. Ja, fy vale vad tråkigt. Men fantastiskt häftigt och roligt för dom. Så jag gläds med dom och önskar jättestort lycka till med stora äventyret. Och så smyg-går jag med tårade ögon här hemma och ber med knäppta händer att tiden på ett sätt ska gå fort. Fastän jag på ett annat sätt inte alls vill att den ska gå fort. Ber för att allt ska gå bra, att det blir precis så härligt som dom önskar. Så får vi helt enkelt längta efter varandra. Det är ju fint, det med…

Att ha en taikonsfamilj. Inget att ta för givet och något jag är så tacksam över.

Lillafrun