En så himla, himla vacker höstpromenad tillsammans med min lilla Juniflicka. Vår älskade bäbis.
12 veckor gammal, precis idag. Åh. Coola och söta lilla J. Hon är helt ljuvlig på alla sätt.
Älskar att titta på henne när hon sover. Samma sak med Storebror. Det finns knappast något mer rofyllt än att titta på ett barn som sover?
Underbara vakna också, såklart! När Lillan tittar på en med dom där glitterögonen, tillsammans med det där tandlösa leendet. Det är fullständigt obetalbart. Lite bebbe-snack på det och man liksom smälter. Precis på en gång.
12 veckor har Lillasyster funnits hos oss och inget känns mera självklart. Än att vi ska vara en familj på just det här sättet; Mamma, Pappa, Storebror och Lillasyster. Inget är dyrbarare än det.
Och nu är det kväll.
Till och med ganska sen sådan. Medan mannen drog ut efter middagen och fortsatte med vad han jobbat med under hela dagen; röjt ännu mera runt gården och plötsligt trollat en igenväxt skogsdunge till en vacker skogsglänta. Så, myste jag med kidsen. Och så hjälptes vi åt och tisdagsstädade lite, för här inne hade vi typ en halv skog eller så. Sen mysig nattning av Storebror tillsammans med Lillan. Inte klokt, vad jag plötsligt blivit rutti på det där. För några veckor sedan kändes det ju som hur i hela friden ska jag få ihop nattningarna!?. Så skönt med känslan nu.
Nu sitter jag och mannen i ett kök fullt av tända ljus, efter att ha tränat ett core-pass och tagit varsin sväng i badevarelset. Barnen sover, vi nattfikar. Den här stunden, ni vet när man vilar innan man ska sova? Den är helt ljuvlig tycker jag. Och faktiskt himla nödvändig. Jag somnar så gott sen.
Den här September-månaden, alltså. Måste vara den finaste, någonsin.
Senaste kommentarer