Han verkade ha förstått att hans mamma verkligen, verkligen ville hitta ett redigt ställe med dom där gula typerna. När vi satt oss i bilen så sa han;”Vi åker annan skog, mamma? Där finns de kantareller! Hoppas…..”. Så sa han. Och jag kunde inte låta bli att le. Han känner sin mor, den där lille.

Iväg det bar.

Med den där nybakta kakan och fika i korg. En sovande unge och en en übertaggad, jättevaken. Och den där mannen, realisten, som försökte få sin fru att förstå att det inte riktigt bara är att ”hoppa in i skogen någonstans, och så finns dom där!”…

18092016-img_6765

”Det finns ju skog överallt”, sa han. Och jag sa hela tiden ”Men, åk lite till. Bara lite till!” som att jag trodde att jag skulle kunna se dom där jädra kantarellerna från bilen, typ.

Till slut beslöt vi att fikat var det viktigaste och efter att ha åkt och åkt och vänt och åkt åt annat håll. Dåå, hittade vi ett vackert ställe. Ur bilen det bar med bäbis och fikakorgen och den där taggade Minimannen. Och en mamma som likt vilken peppig Sunes-sommar-utflykt som helst utbrast ”Åååh vad härligt! Och har ni sett vad vackert!”. (Fram med kameran)

18092016-img_6766

Liten glänta.

Bara det att vi sekunderna senare möts av kanske det omysigaste jag varit med om; ett älgskinn med massa sånt där rött runtomkring. Och en skitstor grop med ett väldans plockepinn av ben som stack upp härs och tvärs.

Jag. Höll. På. Att. Kolavippa.

Till höger, den där ”halvtrötta” (typsikt o-levande) älgen. Och till vänster, själva godnattstället.

Vi drog därifrån. Om man säger så. Och hamnade istället här;

18092016-img_6768

Ja, ni ser ju.

Såå makalöst vackert. Alldeles lugnt. Och så tyst, så tyst. Och med den där septembervärmen som är sagolik.

Där njöt vi.

18092016-img_6771

Fikakorgen var fylld med den där nybakta äppelkakan. Och saft i glasflaska. Frun var något smått retad av mannen för den. Det är nån som hellre kånkar på en klumpig glasflaska, än tar en plastig gammal pet-loka-flaska. Just, för att det är så mycket vackrare, än det där andra. Jag är sån. Erkänner. Älskar det vackra. Och jag älskade stunden när jag fick öppna den och hälla min hemkokta saft i lillvännens mugg.

18092016-img_677818092016-img_6813

Så vi fikade. Kastade sten i vattnet. Riktade ansiktena mot solen. Lyssnade till vågskvalpet av den enda båt som åkte förbi. Glömde helt bort den där svampen. Eller jag menar ”vi hittade ju egentligen så mycket att vi inte ooooorkade plocka alltihop. Inte en enda, faktiskt…..”.

18092016-img_6804

Det där är min familj. Min. Familj.

Dom är mitt liv, dom där människorna.

18092016-img_6817 18092016-img_6821

En sån där stund när allt känns komplett, ni vet.

Så var den där Söndagsutflykten, den som till en början innehöll lite hopplös vi-hittar-verkligen-ingen-svamp-känsla och ett möte med en opeppig älg.

Det är utflykter som den där man minns.

Lillafrun

G-VMBJT57ZE4