05102016-img_7558 05102016-img_7562 05102016-img_7579 Det var fem minusgrader under natten. Och vi vaknade till en onsdagmorgon som var magiskt vacker. Jag gick ut efter morgonamningen. Gick långsamt över gården. Bara andades, och tänkte vad skönt det ska bli och träffa den där människan idag. Jag tror det kommer göra susen. 05102016-img_7561 05102016-img_7572 05102016-img_7570 05102016-img_7578Ni vet. När man gått och funderat på saker.. känt sig otillfreds i ovissheten. Orolig också. Bubblat lite.

Att då få träffa någon, otroligt trygg och kunnig och varm människa. Som minut för minut gör att axlarna sänks. Frågetecknen suddas ut. Ett efter ett. Oron blir som bortblåst. Lyckan sprider sig i kroppen och man bara ler.

Helt och hållet underbart. Och det, var jag med om igår.

05102016-img_7580Kärlekste från ön och ett kort med tacksamhetsord. Bar med mig det, och Lillan. Och drog iväg.

Jo;

Sedan jag blev tvärsjuk för drygt två veckor sedan, har det funderats i massor. Först var jag bara lättad och glad att allt gick bra, att jag snabbt fick hjälp så att jag snabbt kunde må bättre. Men det var ju minst sagt chockartat, hela grejen. Och i efterhand har jag känt mig mer rädd än under den där dagen på akuten när dom skjutsade runt mig runt hela sjukhuset för olika undersökningar och röntgen. Efter dom där lättnadsdagarna efteråt… började jag undra och banna mig själv för att jag antagligen gjort något fel.

Stundvis, alltså. För klokare än så, är jag ju egentligen.

Men, ibland, har jag känt mig ledsen och som att starten i Juniflickans liv, som varit och är helt makalös underbar på alla sätt. Vi alla har bara svävat på moln hela sommaren. Mått så himla bra, alla fyra. Men i mina tankar kändes allt det där, som bortblåst… förstår ni, vad sorgset?

-Och korkat tänkt. 

”Allt har gått så bra med förlossning och första tiden i livet för lilla J, Bjossan och hennes päron. Det är fasligt omvälvande  och känslosamt att få stjärnor. Bäbisar alltså. Så stort och fantastiskt. Nog känslosamt, om man säger så. Lyckan när allt bara flyter är obeskrivlig. Så vad är det då för mening att jag ska ha mått som en prinsessa från att hon kom till oss. Hela vägen. Känt mig lyckligast på jorden över en livsnjutande bäbis. Vi, hela familjen har kunnat njuta så otroligt. Men sen, typ tusen år senare, dåå bli jättesjuk?”

Men lugn, i samma stund som jag började tänka sådär, som att sjukan skulle sudda bort det härliga, förstod jag hur fel det var. Kunde ändå inte få bort hjärnspökena på egen hand…

Så att jag fick en sen tid för Efter-Lillan-kom-till-jorden-besök hos världens bästa barnmorska, vad som vid första början kändes lite drygt, gjorde att jag nu då kunde ställa alla mina miljoner frågor om allt och lite till efter vad som ”hände” för 15 dagar sedan. Ja, och berätta om denna saga till sommar, såklart. Och liksom börja leva i lycka av den, igen. Vi tog det från början, om man säger så. Från sommarmorgonen i juni, som gav oss älskade Juniflickan. Till vackra, höstklara, oktoberonsdagen. Och allt, som hänt och varit, däremellan.

Det var nog meningen att jag inte skulle få min tid i augusti, utan först nu, tänker jag.

Det var så mysigt att ses igen. Och hon lyssnade. Och lyssnade. På det sätt bara hon kan. Och gav mig svaren. Vissa helt självklara men andra jag inte kunnat forma själv. Än om det var många självklara svar. Så behövde jag höra dom. Så nu kan jag säga till mig själv, ge mig själv svaren om och igen om jag så vill;

  1. Nej, Emmeli, du inbillade inte dig att du mådde sådär sagolikt bra alldeles precis efter förlossningen med Juni och har så gjort till det bara sa pang för ett par veckor sedan. 
  2. Dom två febertopparna kaaan ha haft med sjukan att göra, men kan också mycket riktigt varit en förskolesjuka, precis som du trodde. I alla fall en utav dom två febersvängarna. Det var inte lätt för dig att veta. Typ omöjligt.
  3. Du kan inte, med den makalösa pigghetskänsla och allt hopp och spring, ha framkallat det här. 
  4. Neeej, Emmeli, du fick inte sjukan för att du hoppade små grodorna med Sixten på midsommarafton, tre dagar efter du fött barn. Det kändes ju bra och du fick inte ont eller men efter det.
  5. Och nej, Emmeli, att du badade i havet när Juni var fyra veckor, har inte heller med saken att göra.
  6. Emmeli, sommaren haar varit lika underbar som du minns den… det dök bara upp något tre månader senare, som var något som inte var så underbart, precis. Men du behöver inte oroa dig, för att det är något du själv rår för. Kroppen är kroppen…
  7. Fortsätt njut av lyckan, att ha fått och få känna dig så pigg och fräsch, med en mammakropp som förvandlats från att ha burit en stor preggomage, till att vecka för vecka bara bli starkare och starkare.
  8. Kroppen, särskilt magen, är lurig. Ibland får man inte svar. 
  9. Och det jag trodde var infektion… var visst inflammation. Dom två hör ju ihop, men är ändå inte samma sak.
  10. Allt det braiga som varit. Det var, och är, precis sant. Du fåår ha kvar det i din hjärteask, det är INTE som bortblåst bara för att onda sjukan kom. Fortsätt njut och lev, precis som alltid.

05102016-img_7582

Jag kom hem till gården. Sådär lycklig som jag känner igen mig själv.

Dagen kändes perfekt. Ja, helt och hållet. Först den där frostiga, vackra morgonen. Sen den där soliga, höstklara promenaden med älskade Storan och Bäbisflickan. Ett träningspass hemma i salen, där jag kände mig stark och ännu mer back on track. Och så det där barnmorskebesöket som blev ett väldigt långt sådant. Det, som gjorde att hela jag blev alldeles salig och bara satte mig på gårdhustrappen och blundade och njöt.

05102016-img_7628

I min lila, otroligt mjuka tröja som jag unnade mig förra veckan.

05102016-img_7587

Att sedan få möta upp pojkarna som var glada att se mig och Lillan, ungefär som om vi varit borta i tre dagar (Minimannen var uttryckligen gladast. Såklart mannen också..). 05102016-img_7594Äta middag, se strålande ögon hos en tvååring som fick åka traktor med farfar. Och så till sist fixa med mysigt pyssel inför Lillans dop som närmar sig.

En Lyckans Dag. 

Jag vaknar och känner att den lever kvar i mig än. Lättnad. En himmelsk känsla.

Lillafrun

G-VMBJT57ZE4