Det var en vanlig tisdag i mitten på mars.

Regnet och snön samsades i en faslig fart. I sidled. På härsen. Och tvärsen.

Storebror var och lekte några timmar på Förskolan. Lillasyster och mamman hängde hemma och tog det lugnt. Smygigt glada över att det inte blev någon bebbeträff. Mamman kände sig så himla trött där på morgonen, så att i morgonruschen slippa krångla sig själv in i en dusch och försöka piffa sig, med småttingar drällande, försöka hitta några kläder som inte är träningsbralla. Det, kändes som en lyx att slippa den morgonen. Trots att vi tycker så om den där sång-och-prat-stunden med mammorna och bebbarna. J och jag var ute på en långpromenad. Handlade med oss såjord på vägen hem. Medan raggsocksvädret pågick där ute, hade vi det gott här inne. Sörplade kaffe, gick små spatseringsturer i huset. Och packade ihop liten packning som vi tog med oss och sedan hoppade in i bilen. Vi hämtade Storebror.

Och åkte vidare.

Till lilla byn. Och en morfar. En PappaMorfar, faktiskt.

Och kära hjärtanes vilken fin eftermiddag och kväll vi hade där sedan. Jag kommer stoppa den i min hjärteask. Har så redan gjort. Vi saknade såklart coolingen till MammaMormor som varit och rest någon vecka nu men som snart kommer hem och som vi så ser fram emot att få träffa. Men, det var så särskilt att vara Hemmahemma jag och mina småttingar, och bli ompysslad av finaste PappaMorfarn på jorden. Kvalitetstid på detta sätt, det har vi verkligen haft just denna lilla konstellation av människor senaste två veckorna.

Han hade fixat så. Stod med stora kramen i hallen när vi kom. Det doftade gott och minsann, nog var det knäskurat (!!!) och nystädat. Syrenkvistar inplockade i vas. Brasan brann och ljusen lika så. Gofika dukades fram och nya roliga leksaker radades upp för Minimannen. Lillan sov gott ute i vad som kändes som riktig fjälluft, medan vi andra hade det mer än fint där inne.

Det där är Mormor och Morfar. Bara så att ni vet det.

…

Till kvällen anslöt även den skäggige, efter en dag för Räddningstjänsten. Han kom lagom mör efter timmar av rökdykning och klättrande i rep och sånt där brandmannigt, ni vet. Jag snodde ihop en favorit hos oss alla; potatismos och ugnsstekt falukorv. Det mm:ades och till efterrätt hade den där pappan jag får äran att kalla för min, köpt glass och vi hade plötsligt helgfest, på en tisdag. Så festligt så det förslog! Den skäggige fick sig såklart en bastu också, medan jag gullade med trött pyjamasbäbisflicka och dom två andra lekte och myste framför en film. Minimannen och Morfar alltså.

Och sen var det tårar att måsta säga hejdå. Jag kände typ likadant. Det var så himla fint, den där skaran av timmar.

Vilken lycka. Att ha en PappaMorfar, som Han. <3

Lillafrun