Drömgården.

Det är onsdag, i slutet på mars. Till morgonen fövandlas Salen till gympasal. Storan kommer hit och vi onsdagsgympar tillsammans. Ute är det aprilväder. Snön faller ena sekunden…och i nästa, är det strålande sol.

Efter systerträffen, byter jag det ena fysiska påhittet mot det andra. Storebror är på Föris och leker och Lillasyster marathonsover. Då gäller det att passa på. Jag går upp på övervåningen och städar bort efter-fönster-byte-röra. Dagen tuffar vidare. Och jag tänker..

Smått osannolikt var det ju, ändå. Men vilken himla tur. Eller mening.. Att vi hamnade precis här.

På den där gården som vi gått förbi så oherrans många gånger, tyckt sett så vacker ut men sedan inte tänkt mer på det.

..Tills för bara tre år sedan när vi just fått vår lilla pojke. Och liksom kände. Att vi ville ha något eget litet krypin under sommaren, när vi skulle var här i Höga kusten för att hälsa på våra familjer. Norrnorr, var ju vårt hem annars. Vi hörde då, att gården stod tom. Och vi fick ett ja på frågan om att sommarhyra. Ett ja, som ju ledde oss till vår Drömgård.

Sommarhemma. Som vi kallade det den där sommaren 2014. Med Liten som pyttebäbis och jag och M som världens lyckligaste nyblivna päron. Som dessutom fick andas hemmahemmaluft och prova på att göra det där vi bara fantiserade om. Att bo i hus på en alldeles egen gård.

Kommer fortfarande ihåg den där stunden, när vi satt och sörplade kaffe han och jag. Och liksom fyllde i orden åt varandra. Hur vi önskade bo. I en framtid. Och vi i samma sekund hörde. Att vi ju befann oss. Just precis där.

Det var sedan en resa och kämpan för att ta oss till målet. Kära hjärtanes. 24 år gamla. Inte hade vi tänkt bli Hemmansägare då. Men så blev det.

Nu, snart tre år senare. Har vi haft våran älskade gård i snart två år. Nu öppnar vi den där gråa Drömdörren, ställer skorna på mattan innanför, ramlar in i huset och lever livet…

En Miniman har varit på Förskolan nere i byn och pysslat en pärlplatta till sin mamma.