25042017-IMG_8436

Det där är, för mig, dom finaste pojkarna på jorden. Och jag bara älskar att se dom tillsammans. <3

Vid precis, precis den här tiden på året brukar mitt pannben ha kämpat sig starkare, samtidigt som hjärtat brukar småblöda och känslorna flyga åt alla håll. Senaste åren har ju M dragit iväg på VM-uppdrag tre första veckorna i maj. Och den här aprilveckan har mest varit som ett nervöst och oroligt töcken. Hos mig alltså. M är alltid lugn. Särskilt när hans fru inte är det.

Men det har ju gått bra, det där storuppdraget. Tillsammans har vi ju klarat det. Räknat ner. Peppat varandra. M där ute i Stora Världen och jag och S här hemma i tryggheten. Ett otroligt häftigt, stort och ansvarsfullt uppdrag (ni som undrar; läs i det HÄR inlägget så förstår ni) .

Men vet ni?

Inte i år.

Nu kan vi det där, så att säga. Och att tacka nej, var enligt mannen inte ens det minsta svårt. Vilken lättnad. Hela alltet. Att han känner likadant som jag.

Men det tar inte stopp där. Angående lättnaden, menar jag.

Senaste veckorna har det börjat möbleras om en del i livet, så att säga.

Ingenting har på något sätt landat, varken i huvudet eller i kroppen. Men både jag och mannen har, som alltid, händerna flätade i varandras. Känner E-o-M-styrka. Och starka tro. På att det nu är det här vi vill göra och då tänker köra på. Nya tider är på gång. Det känns inte läskigt. För det handlar om något helt fantastiskt. Men det är en förändring. Och än fastän jag vet att det är till något vi bara kunnat drömma om, så tycker jag att, särskilt stora, förändringar.. är läskiga.

Livet är som en bok. Där vi själva fyller den med kapitel. Var sak har sin tid. Varje kapitel har sin tid. Fastän det är vi själva som är författarna… har vi ändå inte vetskapen. Om vad som väntar. Där bakom hörnet. Liksom.

Det är bara att lita på. Följa med. Tro. Känna. Och göra det som Livet vill.

Just nu vill Livet oss något väldigt gott, känns det som.

Lillafrun

G-VMBJT57ZE4