Att ha varit ute på ej-lyckad och lyckad jakt.

Sagt och gjort. Vi skulle ge oss ut på äventyr. Mamman och barnen.

Mamman pratade drömmande om att hitta en vitsippebacke i vad som ju är hennes och hennes familjs hemma-by nu. Jaa… egentligen är ju den här byn den skäggiges hem-by. Inte min. Och när det kommer till dom Bästa Blomställena har jag fortfarande, till exempel Blåsippebacken, hemma i min hemma-hemma-by. Där var vi ju förra måndagen och njöt av himmelsblåa vackerheter. Men äsch, tänkte vi. Nu ville vi hitta en egen vitsippsbacke här i kring. Festligt lät det ju också;

Att ge oss iväg på tur och Vitspippejakt. 

Vi tog vägen genom byn, fortsatte över ån och vidare framåt. Vek av, och svängde in på en så himla mysig grusväg. Det hade börjat grönska, på det sätt som det ännu inte gjort här på Drömgården. Den där vägen såg så himla snart-kommer-det-vitsippor ut. Men icke. Så vi fortsatte. Gick och gick och gick.Plötsligt var vi mitt inne i skogen. Lillan sov sedan länge, länge och Minimannen drog av den ena dängan efter den andra, från sin repertoar. Det ska va gött å leva! , bland annat. Med vanliga texten och ibland med egna. Oj, mamma. Nu guppar det! sa han där morsan flåsade fram på skogsvägen. Så fann vi blommande tibast mitt ute i ingenstans. Det var festligt, tyckte jag. 

Vårbäcken porlade i väldig fart och det var sval luft men varmt där vinden inte nådde oss. Vår.

Till sist var vi framme i Mäjadalen. Kaanse vi skulle gå upp till kusin H och fråga om han har lite pasta så vi kan äta till lunch? sa S. Och då förstod jag att vi inte hade jättemycket tid kvar att spela på..lunchmagen började ju kurra. Men vi gick en bit till. Såg hur Liljekonvaljernas blad bara lyste av grönt. Ännu en favoritblomma. Men inte den vi var på jakt efter.

Vi gick säkert ett par kilometer till. Glodde efter vitsippor så huvudena höll på att ploppa av halsarna. Men icke. Så till sist vände vi.

Traskade hemåt. Över ån igen och snart var vi hemma.

Mamman med brinnande fötter och trötta ben. Lillan fortfarande snarkandes. Och Minimannen på bushumör och med prick all energi kvar då han inte velat gå ett steg själv, eftersom det är så sköönt i vagnen. 

Många steg och kilometrar det blev. Och vackra, vackra vyer i vår gulleby. Men inte en endaste Vitsippa. Typiskt. 

Men mamma, titta här. Per i backen! Här får du. Sa han. Och vi kunde omöjligt avsluta vårt två-timmar-långa äventyr, bättre en så.

 Häpp. En ej-lyckad och lyckad tur, på samma gång alltså. En fasligt härlig början på veckan! Och dagen har fortsatt så fint, i helt strålande härligt vårväder. Hurra! Barnens och mina kinder är solkyssta och varma efter att vi har varit ute prick heela dagen. Nu väntar nattning av två gullisar medan mannen ska ut och kuta uppför något berg.

Hoppas att ni också haft en fin måndag!

Lillafrun