27112017-IMG_9026I förmiddags gav vi oss ut på Äventyr.

J i kånken på mammans rygg och vi andra två till fots.

Vi hade ett mål med turen; att finna enris.

Inte det lättaste nu när snön kommit. Men äsch. Det skulle nog gå bra, tänkte vi. Och gick och gick. Såg gården hamna längre och längre bort. Till sist stack vi in i skogen och chansade på att hitta.

Oj, som vi kämpade oss fram i snöfallet. Jag gillar ju sånt där… kämpa och svettas lite. Treåringen var dock inte hela tiden lika övertygad om att han diggade utmaningen lika mycket som mamman. Men väl inne i skogen, där det var lite mindre snö att ta sig igenom, då lekte pojken och ville helst inte gå hemåt. Lillan sov så gott där bak i kånken. Och plötsligt uppenbarade sig den där lilla busken som vi letade efter. Har nog aldrig någonsin varit så vansinnigt nöjd över att hitta en enkvist, följt av flera, som idag.

27112017-IMG_9025

Till sist gick vi hemåt. Med säcken fylld av en- och granris.

Och hemåt, då var vägen lång. Hejdlöst lång.

Någon av oss kämpade allra mest. ”Det är så lååångt hem” ,”Mina ben är för tröööttta!” ,”Maaammaa!” . Det var också motigt att gå igenom snön. Men det räckte med en som var övertygad om det, så jag försökte peppa istället.

Ett tag hade jag Lillasyster på ryggen, Storebror i famnen och svarta säcken med ris i någon typisk mamma-bläckfisk-arm.27112017-IMG_9022  Att vi var nöjda när vi kom hem och kunde kasta av oss blöta, tunga kläderna. Stolta också. Det, rådde det ingen tvekan om.

27112017-IMG_9023Vi firade med lunch och kände oss så lyxiga som hade ett varmt hem att komma till. Älskar hur Minimannen uppskattar såna saker. Han älskar sitt Vackerhemma, som vi säger.

27112017-IMG_9041Och när det blev eftermiddag, har vi haft pyssel. Sticksigt pyssel. Sicken tur att någon har alldeles egna ”grepphandskar”, som han säger. Och kunde hjälpa mamman. Lillasyster satt mest och begrundade. 27112017-IMG_9031

Som jag älskar den här tiden alltså. Att få vara HemmaMamma.

Dagarna med ungarna är det bästa jag vet.

Såklart är det stunder där jag skulle vilja lägga mig raklång, dra täcket över mig, slumra en stund. Eller stunderna när det känns som om frukosten just var undandiskad och lunchen ska ordnas fram. Dagar när energin är lägre, med andra ord. Stunderna när två darlingar syskonkivas och jag känner mig som En Tråkig Mamma Polis.

Men kära nån, vad dom där stunderna suddas ut, glöms bort och liksom göms av alla dom där stunderna som är så magiska… där jag bara njuter av att få vara med.

Vara med dom där två människorna jag förundras över, varje dag. Dom som tar varandra i handen, leker tillsammans, busar så det bubblar skratt ur dom båda. Den minsta har den större som den största idolen i livet. Och den större, är en Gentleman-Storebror av rang. Det pussas och kramas och om natten sover dom som allra godast, om dom ligger tätt, tätt intill varandra. En syn jag och barnens pappa inte får nog utav. Syskonkärlek.27112017-IMG_9040

Vad som blev av det där enriset får ni se en annan dag.

Nu ska jag möta upp Storan om en stund. Vi ska kvista iväg till grannbyn och sjunga Julekör. Det ser jag fram emot. Känns så märkligt att lämna småttingarna. Men dom är ju med världens bästa pappa.

Hoppas att ni får en god kväll!

Lillafrun