Vattnar blommor. Fyller tvättmaskin.Torkar frukostkladd. Känner sparkande bäbis i magen. Sörplar kaffe. Kramar barn. Skurar golv. Släpper ut katt. Skakar mattor.

Bär en trött Skrålla. Ser stor rök i luften nere på byn. Får knip i magen. Det är nära Förskolan. Närmar oss. Pustar ut. Nära, nära. Men småttingar i massor. Som storögt tittar på. Mina barn ropar pappa! glatt. Där den vackraste mannen jag vet, är mitt uppe i Räddning.

Rullar småttingar i vagn. Hör ljudet av grus under mina skor. Blir lycklig av det. Också av synen, när dom där två syskonen går på egna ben och håller varandra i handen. Den större plockar skräp i diket. Man FÅR inte skräpa ner i naturen. Säger han. Jag håller med. Och ler för mig själv.

Tänker. Oroar mig. För älskad. Vars bekymmer Jag inte kan bära, för då hade jag nog lyckats tidigare. Jag kan bara finnas. Så mycket jag orkar och förmår. Solen mot kinden. Den gör gott. Gör att allt känns lite lättare. Det som är tungt och det som är lätt. Den strålar, över hela alltet.

Jag njuter av dagen. Alla guldstunder som ges. Önskar att få stanna såhär i livet, men ser ändå fram emot det som väntar… vad det nu är?

Nystädat och solbadande hem. Det är kväll. Barnen sover gott. Brandmannen har precis kommit hem.

Jag känner mig trött nu. Men säger som Pippi säger om hennes fräknar; ”NEJ!”. –”ja, jag haar fräknar (är trött) men jag liider inte utav det.

-Det är ett kvitto bara.. av allt ovanstående. Energin. Som töms. På precis, precis det jag önskar att använda den till.

Det där vackra, sköra, småttingfyllda och så älskade. Den största av gåvor..

-Livet.

Lillafrun