Det är stort att vara mamma till tre små. 

Jag är fortfarande i inskolningsfas. Det är vi såklart hela familjen.

Vi utbrister nu och då, i både kaos och o-kaos att; vilket gäng vi är, hörrni!!,  och ingen är sen på att hålla med.

Vi älskar vårt gäng. På ett sätt så nytt. Men det känns som världens självklarthet och som att det alltid varit vi fem… såklart det ska vara såhär, liksom.

Jag kommer ihåg när Juniflickan föddes, hur jag kände för S då…

…att jag var så rädd att han skulle känna att jag inte fanns där lika mycket längre.

Där i ”inskolningsfasen”, försökte jag göra mig små bara-han-och-jag-stunder… inte för att han krävde det, utan för att mitt hjärta ville det och för att jag märkte att det gav så mycket för oss båda. Några minuter mamma och Sixten i sandlådan. Några minuter snickelisnack. En promenad med bäbisen sovandes hemma och istället bara han och jag. Det var ju inte alls svårt att få till. Nu, lite mer trix kanske. Men det är inte så att jag krånglar… jag tar bara tillvara på chansen när den ges. Med både S och J. För att barnen tycker det är mysigt att rå om mamman lite extra. Och för att jag älskar dom stunderna så mycket. Dom stunderna också. Det är så fräsigt med alla olika konstellationer.

Ikväll, efter en heldag vid havet

…tog jag pojkarna i vagnen. Eftersom vi hade ätit middag ute på vift också, var det fritt fram att somna i bilen på vägen hem, så det hade Lillan gjort och sov vidare i Storsängen sedan.

B sover ju typ massormassor än, så han flyttas hittan och dittan hejvilt. Men Storebror var vaken.. och då njöt jag så av att först sitta här hemma på verandatrappan och prata med honom. Han ville prova kameran i morse när jag satt och ammade Bertil… men jag vågade inte låta honom göra det själv, så ikväll när läge fanns passade vi på. Och så svarades det i vanlig ordning på tusen frågor. Innan tandborstning och hopp i vagnen.

Några minuter totalt. Inget märkvärdigt. Men så himla fint.

Vi traskade iväg längs lillvägen. Förbi vad som är våran drömåker nu… Sockerärtsåkern.

Så där stod vi några minuter… norpade några ärtor och pratade livet.

Innan vi gick vidare.

Hand i hand slumrade dom, mina två prinsar.

Jag flåsade mig nöjt fram. Kände livet i mig. Och tacksamheten. Över den där stunden jag precis haft.. 

En Lillebrors oförstörda pyttehand i en sommarbrun, småskitig lite större Storebrorshand.

Där, längsmed ärthimlen, där var vi.. jag, och mina pojkar.

Och jag hoppas att jag aldrig, aldrig kommer att sluta uppskatta dessa småstunder.. som hela stora livet bjuder på, menar jag.. vare sig det handlar om en guldstund med sina barn, eller bara det djupa andetaget i en luktärt. Dom där det-stora-i-det-lilla-stunderna, menar jag. När man bara är absolut närvarande och det är det som susen gör.. inga storslagna dåd, bara allt i sin så uppskattade enkelhet. Dom småstunderna, gör liksom den där guldkanten. På livet. Och hela alltet.

Lillafrun