Än är sommaren kvar.

Om än snart bara sådär i kanterna och mest som alldeles fantastiska minnen..för nu är luften en annan och plötsligt, börjar det kännas så himla höstigt. Jag älskar höst. Men har inte alls kommit in i känslan av att tycka det känns mysigt.. känner mig i dagarna nu ganska trött, lite sådär slut efter veckan där jag var väldigt sjuk och samtidigt ville ordna det finaste firandet för en älskad, det är roddigt om morgnarna…både praktiskt, att lära mig vardagsflytet med tre små.. inskolandet, som tar energi av både stor och små.. och ja, sen aaalltid renovering och bygg som kräver sitt. Roligt så det förslår. Men det hjälps inte. Energin kan sina i alla fall.

Här på Drömgården finns alltid massor, massor, massor att göra. Och är det någon gång på året jag brukar sköljas av känslan av övermäktighet. Så är det nu. Sådär precis i sensommaren, när sommaren och dess ljuvliga men ändå ganska hastiga tempo, sköljer över mig. När allt ska dra igång och det, trots masssssor av ledighetsveckor, känns som att energin är mycket liten.

Så. Jag ringde pappa. Bad om en tjänst. Som jag visste skulle göra både mig och den skäggige glad. Deet kan jag göra!, sa pappa.. och idag hjälpte han mig..

… att göra gamla gården sensommarfin.

En insats som för honom gick i ett knyck, men som för mig var omöjlig att ordna själv med tre små darlingar kring mig.

Gräset, som knappt varit grönt vissa delar av sommaren, hade nu lyckats växa sig närmar en äng än någon stilig gräsmatta. Men pappa klippte och trimmade och jag for efter med krattan.. det blev så himla tjusigt. Här och där ser man en vacker blomma.. som en älskad lämnat, bara för att den var för vacker för att slås ner.  Det var så härlig känsla att ordna till lite. Röran på gården har inte bekommit mig ett skvatt på hela sommaren… men nu längtar jag efter ordning igen. Bara eeeen vägg kvar på huset, med brädfodringsgycklet alltså. Som är påbörjad dessutom. Ska förstås visa er den vackra gavelsidan i sin färdiga skrud. Jag är så himla kär i våran gamla gård. Min plats på jorden.
Lilla odlingstäppan har varit si och så i sommar. Torkan var jobbig, förstås. Men ändå ganska så bra har det växt och vi knaprar sockerärtor för fullt och längtar efter att morötterna ska ha växt sig lite, lite större. Mitt tråg där jag strösslade ut en påse med frö av Rosenskära, blommar nu så himla vackert. Jag älskar Rosenskära. … och jag älskar rosor. … och se, så fint och prydligt det blev!

…som jag trodde blev den skäggige väldigt överraskad och glad när han kom hem från jobbet. Bertil, han sken som solen över att se sin pappa, titta här;

Gulliga Lillebror.

Ikväll har M jobbat ute i vanlig ordning. Men när kvällen började bli sen kände jag hur överhettningen var nära hos mig och jag bara behövde få komma ut, bara alldeles själv, en stund. Gick min favoritrunda. Andades. Småsvettades. Kände mig glad över att benen börjar kännas som vanligt igen, inte sådär efter-feber-spagetti-trötta. Och när jag gick där, och tänkte; ”Nu skulle jag ha velat prata med Storan”… vem tror ni jag möter, i halvmörkret….. som sänd från ovan. Min Storan.

Nu ska denna trötta mamma försöka somna fort och tanka energi. Ny dag imorn.

Ta hand om er, ni med!

Lillafrun