Den där dagen vi har i våra hjärtan? Den där vi, jag och småttingarna, klädde oss vintervarmt, hoppade in i rymdskeppet och susade iväg till Lillabyn och mina föräldrar, för en utav årets mysigaste dagar?

Den. Åh.

På vägen till mamma och pappa var jag ”tvungen” att få stanna och fota. Min Minimannen, tillika Livets Sidekick och min stora kärlek (jag har tre till), han bara skakade på huvudet och sa Mamma, du är ju gaalen! 

Men se.

Det. Var. Så. Vackert.

Till sist rullade vi in på kära barndomsvägen och stannade vi röda älsklingshuset. Och redan innan jag kommit fram till dörren, så kände jag hemmahemma-känslan.

Vi möttes av kramar. Värmen från elden. Doften från mammas doftljus. Torehundens überpepp-skall. Varje vrå med adventspiff. Därefter hade vi en alldeles underbar dag. En sån som gjorde mig gråtig också. Både lite vemodigt, förstås. Men mest himla lyckogråtig.

Titta, två av mina Älsklingar!

Där stod dom och bakade pepparkakor. Med degen som Sixtens mormor gjort, efter min mormors recept. Mormor Syrena. Älskade mormor, som jag kan sakna henne, men är så glad över alla minnen som finns i hjärtat.

Minimannen var förstås pepp. Och allt gick i en väldig fart. Ett tu tre hade han kavlat, stansat, mormor gräddat och så satt dom där, S och hans Lillasyster, och mumsade på första nygräddade peppisarna.

Juni var inte alls så intresserad. Hon som hade taggat heeela veckan på att få åka till Mormor och Morfar och baka pepparkakor. Men, det viktiga för henne var han hon vaar där. Sen degade hon med sina färgglada degar istället. Och glodde på teveapparaten… för nån sån har vi inte hemma längre… (den har varit trasig i en evighet. Står bara och är ful. Turligt så finns ju ”Pappas Dator” att glutta på.. så ni kan vara luugna.. Våra barn får skärmtid, eller vad det kallas, så dom ”klarar sig”)…

Ännu en liten människa som är glad i sin mormor.

Så tog vi paus. Gick iväg för en loppistur och vidare till lilla affären nere på byn. Barnen fick lördagsgodis och det fanns ingen hejd på karamellpeppen!

Så gick vi hemåt. Med trötta ben. Miniman och Juniflicka kämpade på.

… sista biten, ordnade Torehunden räserbränsle till trötta små ben. Vem blir inte glad av en alldeles ofarlig, jätteglad liten svart hund som kommer och möter en med gladkropp? Lillan hoppade upp i morfars starka famn. Min fina pappa.

Sen bakade jag peppisar en lång, lång stund, alldeles för mig själv. Det var som en spastund. Barn sov eller lekte. Jag stod där, njöt av pepparkaksdoften, värmen, lugnet… och av att höra Sixten och mormor där uppe på övervåningen, lekandes Sixtens Bilverkstad. ”åå, vad bra att du har ordnat. Vad kostar det nu då?”, hörde jag mormorn säga till verkstadsmannen S. Varpå han svarade” Men det kostar ingenting. det är gratis. LEV LIVET! Det är inte bara saker som betyder något. Köp mat. Lev livet”.

Lilla Miniman.

Till kvällen rullade vi in på Drömgården. Trötta och nästan bolmandes doft av pepparkaka. Varma i hela kropparna. Och med hjärtat fyllt av Mormor- Och Morfarkärlek. Så dyrbart. Och alldeles ovärderligt.

En utav årets bästa dagar. Precis så.

 

Lillafrun

G-VMBJT57ZE4