(Inlägget innehåller reklamlänkar för Adlibris)

Litet Junihjärta i sin nya julklapps-Pippi-tröja hon fick från sin Moster. Pärlandes en pärlplatta så tålmodigt. Äppelbitar i muggen. Och pärlor i gamla galssburken.

Vi har fyllt vår onsdag med pussel och pyssel, utelek och promenad i sol och till kvällen bjöd Svärisarna mig och barnen på så hjärtegod vardagsmiddag, då dom visste att vi var själva här hemma eftersom Vackerpapan är på uppdrag… så himla fint gjort. <3

Stunden ni ser på bilderna, där vi satt och påtade, jag och Juniflickan, var alltså en utav dagens guldstunder.

När hon var klar med hjärtat ”till mommo”…… då påbörjades en ny, ”till moffa!” .

 Barnen är så kära i sina far- och morföräldrar och hela Storfamiljen. Och det är faktiskt precis sådär fantastiskt som jag bara kunde drömma om för några år sedan, när jag fantiserade om att få bli mamma och leva nära våra hjärtenära. Så lyckliga att vi hamnade precis här, hemmahemma, igen.

En stund, från en alldeles vanlig onsdag i början av januari, ja.

Men för mig, en glimt att så kärt föreviga. Livet. Nu. Varje dag samlar jag guldstunder i mitt hjärta.

Förstås, förstås kan inte varje dag vara helt hej-baberiba-underbar. Men det finns verkligen så mycket att vara tacksam över. Och många kära glimtar, men förstås långt ifrån alla, förevigar jag. Förutom i hjärtat, så vill jag så gärna spara dessa livets hjärteglimtar i vår familjealbumssamling…

Nu är det en ganska så redig hög som inte hunnit klistras in i albumet, men som i alla fall är framkallade och det känns ändå ganska ok.

Det här är så pass viktigt för mig, att jag med jämna mellanrum har inskrivet i min älskade kalender, att ”fixa med foton!” eller ”framkalla fram till nu!”… jag prioriterar dessa stunder.

Vet med mig att dom inte skulle bli av om jag inte gjorde det. För jo, det finns precis hur många andra saker som helst som jag skulle kunna fylla tiden med då också… att bara vara Mamma är pyssligt.

Men som min vän Ernst säger; ”tid är allt vi har”. Och så är det. Det hela handlar om vad vi väljer att fylla den med… för himla mycket kan vi ändå välja.

Såå… då och då struuuuntar jag i barnen och bara klipper och klistrar foton hejvilt. Nä. Skojar bara. Men då och då, så drar jag fram foton och album och påtar med det samtidigt som barnen pysslar med sitt bredvid. En himla mysig stund. Och vi blev så längtiga jag och Juniflickan…

… vi tittade på bilder från älsklings-ön. Och förstås kommer Juni inte ihåg ett skvatt från när hon var där senast.. men hon kikade bilder från när vi träffade Pippi där.. och åt glass i Visby, lekte på stranden och badade i havet… ååh…

 

Tänkte slå ett slag för att framkalla kära glimtar. Jag är absolut hopplös på att välja ut bilder, så jag framkallar enorma mängder. Men. Det behöver (bör) man inte göra. Spara några glimtar från varje år, bara. Så himla roligt att titta på sedan. Mina barn älskar vår fotosamling.

HÄR är en variant av litet album

HÄR är en större modell

HÄR är superbra pennor att skriva med

HÄR är ett vanligt hederligt lim jag brukar använda mig av

Heja! Ett album att hålla i. Titta i. Tillsammans. Små-le. Tänka tillbaka. Snyfta kanske? Ja, det gjorde jag idag. Alltsammans. Så mycket känsla.

 

Nu ska jag sitta här likt den Hönsmamme-fru jag är och invänta att Den Idoge Skäggige rullar in på gården, så hjärtat känns helt igen.

Hoppas att ni har haft en god onsdag!

Lillafrun

 

 

G-VMBJT57ZE4