Älskade lilla barn.

Vilken välsignelse det är. Att ha dig här. Hos oss.

9 små stora månader nu.

Lika länge ute i stora vida världen, som där inne i mammans mage i den brusande världen av fostervatten.

Jag blir så lycklig av att möta din blick. Känna din doft. Dina små händer mot min hud.

Ditt bubblande skratt är själaläkande.

Du är familjens minsta pusselälskare. Som tokig i att få tag på storasyskonens småbitar. Med ett litet gryn till tand, som kom fram på självaste 9-månadersdagen, är det så skönt att bita.. på precis allt. Så lika syskonen där också, med tänder som har väldigt obråttom fram.

Att sjunga sånger och göra rörelser är också kul. För att inte tala om titt-ut, strutta runt i gå-stolen eller kanske det bästa i livet just nu; att ha någon som håller småhänderna så att du får gå små, små stolta livsnippriga steg fram..

Ett tu tre kryper och räserkravlar dudig iväg mot nya äventyr.

Egna, små äventyr.

Alltid med en hand om ryggen som är beredd.

För plötsligt står du nämligen såhär.. vinglar, så omåttligt stolt!

Nästa sekund ser det ut som om du utövar den fräsigaste av yogaposer där du står med händer och fötter i golvet, och armar och ben helt sträckta.

Å kära hjärtanes, man blir ju så väldans trött.

Av livet.

Det härliga och busiga, gosiga och lekiga.

Vila behövs då..

Sova vagnen. I timtals, minst två gånger om dagen. Snusa som en minibjörn om natten, med mamma tätt intill. Eller bara somna i famnen efter ammemys. Det är livets goda, det med. En sömntuta, likt dina storasyskon.

…

Några av er har undrat om Bertilens ätande. Och jaa, vi skyndar väldigt, väldigt långsamt med storbebbe-maten. Jag kör på feeling och på samma vis som med dom andra två darlingarna.

Amning för fullt ännu, adderande grötportionen på kvällen. Det är det fasta. Sen under dagen småsmakar B nu lite här och där när det är något som verkar härligt och gott… vilket han hittills verkar tycka att allt är som han fått prova. Några teskedar gröt till frukosten… lite mosad potatis att smaka vid middagen.. lite så, just nu.

Så härligt, ändå. Att det verkar gå smidigt med övergången.

Då tycker till och med mamman, som fullkomligt älskar ammetiden och inte vill byta den mot något, att det är roligt.

Jag njuter enormt av att få amma mitt barn och ser (och vet, med samråd av bvc) att älskade Minstingen får i sig det han behöver (och lite mer än så, av allt ljuvligt mjukt och höga vågen-siffran att döma). Så lycklig över det. Att det fungerar ännu en bebbegång. Sannerligen inget att ta för givet.

En alldeles ljuvlig liten människa, vår Bertil. <3

Att se han tillsammans med syskonen, dom som får honom att helt och hållet bubbla av skratt på ett sätt som varken jag eller M kan frambringa. Den synen. Det ljudet. Hänförande.

Minsting 9 månader.

…

Lillafrun