Det där blev min sista trädgårdsbukett för den här blomstertiden. Och som jag blomsternjutit, ända tills sommaren stöp i minusgrader och frostbitet grönt.

Så förgängligt ändå, hela alltet. Precis som ju livet är.

Jag säger inte att det alltid är lätt, självklart eller genomförbart. Men, i många, många stunder, försöker jag andas djupt. Sänka axlarna. Känna efter, hur känns solen eller fjuniga bebbehåret mot kinden? -Vara här och nu, så mycket det bara går.

Krama om dom vi älskar. Hålla hårt i tacksamhetstankar. Inte kika med bitterhet på vad ’alla andra har och gör’. Glädjas med andra, absolut! Men alltid utgå från sitt eget avstamp, sitt eget hjärta och försöka fylla själen med så mycket gott vi bara kan. Jag tror sånt bringar lycka. Inifrån och ut.

Hoppas att ni får en fin start på helgen,

Själv ska jag krama på mina små. Som jag gör prick varje dag. Men jag kan liksom inte få nog. Och lyckans också, den skäggige checkar snart in för helg. Eftermiddagen tänkte jag spendera med påtande, ute. Det är bland det mysigaste jag vet och den här septemberfredagen är sådär ljuv som bara en solklar höstdag kan vara. Kanske är det hösttjusigt ute på verandan innan fredagsmyset tar vid. Kanske inte.. bara för att jag tycker sånt pyssel är så roligt att jag inte vill bli klar på en gång. Just så.

Ta hand om er.

Emmeli


G-VMBJT57ZE4