Det är söndag. Jag och M är trötta i kropparna efter ännu en dag av arbete på gården tillsammans med hela familjen. En trötthet vi konstaterar att vi fullkomligt älskar. Och mår så bra utav. Det blir kväll och barnen går till världens absolut snällaste Farmor och Farfar. Medan föräldrarna hämtar varsin hästvän för att ge sig iväg på tur.

Vi rider från gården, förbi Tant G på andra sidan åkern och vidare i det nyslagna diket, alldeles vid åkerkanten. Korsar en väg och tar den lilla, lilla grusvägen genom byn alldeles ovanför gården. Solen skiner men vindarna är betydligt svalare än tidigare i veckan. Det är skönt, alltihopa. Vi bestämmer oss för att ta oss upp på berget. För att rida den turen behöver vi gå landsvägen cirka 50 meter. Vi rider helst där det är mjukt för våra barfotahästar, mycket skog och mjuka grusvägar. Men ibland ”måste” vi ut på ”stora vägen”, landsvägen, där det är 60 km/h som gäller. Vi går. Håller oss i kanten som vi sedan barnsben är lärda, fast egentligen har vi ju full rätt att gå mitt i det högra körfältet… vi sitter ju på två fordon! Men vi chansar inte förstås utan håller oss längst, längst ut i vägkanten.

Vi hör hur en bil kommer bakom oss. I hög fart. Vi hatar den här vägen. För ”INGEN” håller hastigheten här. Det kör timmerbilar i högsta hastighet och personbilar likaså. Ändå är det gulliga små skolbarn, hejdlöst med vandrare, cyklister, och vi ryttare som behöver använda den för att ta oss till mindre vägarna. Och alla har vi rätt att vara här. Och hastigheten borde hållas, eller hur?

Bilen kommer närmre. Och jag tänker ”det här går fort. och den saktar inte ner ett dugg!?”..

-då smäller det.

Bilen kör in i oss! Tuschar, rakt in i min vänstra fot. Benet sitter ju fast i stigbygeln och en ej skön vridning görS av knät. Backspegeln flyger av bilen. Det smäller nåt enormt. Foten gör ooont och jag hinner tänka tusen tankar på dessa sekunder.

Världens mest fantastiska häst, vårt Blå Berg som nu gör allt för oss, för att vi nu är hans flock. Han, drog bara åt sig andan och pustade ut, fast en bil alldeles nyss var påväg att klippa hans ben. Han skenade inte iväg i galopp, som hade varit det mest logiska av den upplevelsen. Likaså, höll lilla islandshästen, som är en Fjäder av rang, sig lugn. Det gör ont i min fot. Jag hinner tänka att den är bruten.. för att i nästa sekund förstå, att Änglavakten varit här. Jag kan kliva ner på min fot. Hästen står på sina fyra. Och de gulligaste människorna från lillbyn vi just ridit igenom, kommer springandes och undrar hur allt har gått och är så fantastiskt fina medmänniskor.

Det här hade kunnat gå illa, så illa. Men; -Allt. Går. Bra.

Mannen som aldrig någonsin skriker eller svär… är så upprörd och gör precis det. M var ju bakom, och såg eländet som skedde. Hann tänka att ”nu blir häst och fru ihjälkörda”. M är inte arg på mig, förstås… men på han som körde bilen.

Det fanns liksom inget mer utrymme att spela på. Ett par centimeter till och bilen hade klippt hästens ben. Det hade inte funnits någon Ikran här hos oss nu. Och hur jag hade mått, det vill jag ej heller tänka på. Jag kanske inte hade mått alls…. fy. Eller om bilen kört 30 centimeter längre till höger, hade vi varit änglar alla fyra. Det hade kunnat gå så, så, så illa. Med oss alla fyra. Mannen och islandshästen var ju precis bakom.. men dom är ett lite nättare ekipage… det är alltså dessa marginaler vi spelar på.

Alla är vi så chockade. ”Han körde på oss!?”.

Bilen saktade in därefter. Och ur klev en gammal, gammal farbror. Som först påpekar att ”det var bara backspegeln”. Sen kommer han på att fråga hur det gick för oss han precis kört på. Jag är så chockad och tänker att ”vi lever” och svarar därför ”det gick bra!”.. varpå han bara ber om ursäkt och sedan drar.

För 8 år sedan krockade jag och M med en älg på e4-an i hög fart. Bilen blev skrot och vi hade änglavakt. Enligt M, var ”det här så mycket vidrigare än det”.. tänk så naken och oskyddad man är till häst. Eller till cykel. Eller med ryggsäck på ryggen, vandrandes en sommarvandring. Fy farao, så illa det hade kunnat gå.

Tack Gode Gud, för att allt gick bra.

När jag slappande av efteråt, kom tårarna. Hur ska vi någonsin våga rida längs en väg igen? Aldrig tror jag. Jag letade nästan bilar uppe i skogen därefter, när vi då ändå beslöt oss för att rida en liten tur och låta pojkarna gå på lite och känna så att inte I kändes stel eller så..

Vilken helt fruktansvärt obehaglig upplevelse.

Visst är vi eniga om, hur otroligt viktigt det är med bra sikt när man kör bil eller annat fordon på vägen? Särskilt nu i sommartider, är det så många som rör sig längs vägarna… en liten landsväg, här mellan byarna, här ska vi hålla neeeeeer farten, snarare än upp, eller hur?

Idag kramas vi extra mycket. Livet är så himmelens skört. Kära nån.. bilen körde på mig och hästen…


Emmeli

G-VMBJT57ZE4