Det är så roligt, att ni är intresserade, undrar och vill veta. En engagerad följarskara, det har jag sannerligen. Tack för er! Det här vore inte hälften så roligt utan er!

Så hur hamnade vi här, undrar ni. Här, på den här gården av alla ställen på jorden? och hur blev det såhär? ”Drömgårdslivet”, liksom?

Många av er vet. Men många är ni, som trillat in efter vägen..

Det var såhär..

Den skäggige och jag, bodde i Piteå under 5 år. Våra studieår. I söta Lyan, som vi gjorde sådär dockskåpsputtinuttig och shabby chic-söt. I ”norrnorr” pluggade vi på Piteå Musikhögskola, del av Luleå tekniska universitet. M grottade ner sig i ljudteknik och drog hem en stolt Fil kand inom det och började direkt jobba med sitt nystartade företag efter tre års studier. Jag, studerade till Musiklärare, en femårig utbildning. När jag hade 1,5 år kvar av utbildningen, läggs en smågalen växel in och jag får möjlighet att läsa på dubbelfart under några månader..

… samtidigt bär jag vårt första lilla tickande småttinghjärta inom mig. Bakade bullar på flera vis. Det var ohyggligt pirrigt alltsammans, men kändes så rätt. Jag och M var förstås überöverens och båda skrev under på orden ”nä, varför vänta? livet är nu. nu kör vi!”…

Vårvintern 2014, då började livet, på riktigt.

Liten föds, jag pausar inte studierna men ”väntar in” övriga klassen och livet levs på fluffiga moln som ”Litenledig” där hemma i Lyan i norrnorr. S var ljuvlig och det var så UNDERBART att bli Mamma och Pappa. Sommaren 2014 närmade sig och vi ville åka ”hemhem”. Till vår hembygd, … men ingen av oss var pepp på att knösa in ”Lilla familjen” i något utav barndomshemmen. ”Men! Jag har idé! Jag frågar Tant E om ni kan få hyra hennes hus, det står ju tomt!”, säger Svärmor. Lyckligtvis, fick vi ett ”ja det går bra! klipp gräset som hyra så är vi nöjda.” Åhåhå, sån lycka! .. till sommaren flyttar vi in i vårt ”Sommarhemma!”.. nära till både M´s och mina föräldrar, Storan och hemmahemma-vännerna… mitt i dånande vackra Höga kusten!

.. från första stund jag klev in i det där huset, slog hjärtat på ett sätt man in skojjar bort. Huset, ja hela gården, andades ett lugn och snäll själ.. som man inte heller skojjar bort. Vi trivdes där, bland knarriga golven, grilliga tapeterna och fräsiga kökskaklet. Det gällde att hålla i sig i trappan på vägen in, för den gungade likt ett skepp på dom sju haven. Vi gjorde oss hemmastadda och trivdes. För bra.

Sommarmånaderna var ljuvliga, helt och hållet. Som nya föräldrar med en skitnöjd lillunge, få leva gårdsliv som päronen bara kunnat drömma om. Så tacksamt!!

Vi var båda mätta på lägenhetslivet och fantiserade den där julidagen 2014 om ”hur vill vi bo och leva, egentligen, nu när studierna snart är över för oss båda?”…

–På en lagom stor gård. Men chans till fri lek för småungar och chans till djur där i ladugården och ute på marken kring gården. Nära familjerna… men du M..? Är det inte HÄR vi ska bo, då?…

-Nej, det var det inte. Tankarna puttades bort. ”Vi kan inte bo här om jag ska försöka få jobb där i norra staden, mitt emellan Piteå och Höga kusten…”

Nä, just det.. säger jag. Smådeppig. Eller jag menar; världsdeppig.

Men alltså, nej.. hon där på bilden kunde inte tänka sig att släppa detta ställe, bara sådär. Vi började fundera…och möjligt är, att jag råkade lägga huvudet på sned och säga, ”men vi kan väl prooova?”

varpå lugnet och sansen i vårt äktenskap undrade…. ”ett helt hemman? .. hur ska vi ha råd med det? två 24-åringar… där den ena kämpar med nystartat företag och den andre inte ens tagit sin lärarexamen…?”.

Puh.

Hur det var, så tar sommaren tyvärr slut och vi beger oss till Piteå igen.

Vi lever småbarnsfamiljeliv och studentliv i en salig blandning..

M jobbar. Allt han bara kan… och lite till. Och jag och Liten-bäbisen hoppar på plugget igen… kommer aldrig någonsin glömma studietiden, allra minst den sista delen, där jag med lillungen på höften tarvade mig igenom sista bitarna, med ex-arbete osv, tillsammans med världens bästa man och klass som stöd. Det gick bra, hela pusslet. Men det var tufft, också!

Studieåret 2014/15, led mot sitt slut och vi kunde knappt tro det, att vi var i mål! Liten och mannens flugor och mammans examensklänning låg beredda för en festlig och känslosam dag..

Frysryser av denna syn.

Vi var så lyckliga. Men också så sorgsna i hjärtat. Ett så oerhört sammansvetsat gäng, där vi levt i kollektiv i princip, en stor hop. Ränt mellan smålägenheterna dagarna i ända. Haft sittningar hos oss jag vet inte hur många, för att vi älskade att bjuda hem redan då. Älskade att få fylla hemmet med liv. Bara en trappa upp, bodde Familjen H, som hade en liten ettårig prinsessa som var Litens första bästis i livet. Sån ynnest hela alltet.

• 

Det brann i bröstet av separationsångest, där Lyan plockades ihop, pinal för pinal. Här hade vi vårt allra, allra sista ”häng” hos oss, bland flyttkartonger och känslostormar och gulliga småungar och Majahunden. Älskade vänner och vi, Lilla familjen.. vi sa hejdå, spreds över landet men kvar i varandras hjärtan, det skulle vi vara för alltid, sådetså.

Studentlivets plock, ihop med småblöjor på toppen… ingen slump för oss, en ren önskan och något vi var så tacksamma över att få uppleva och så fortfarande är. Ynnesten att få bli unga päron precis när vi önskade. Ni må tro att det inte bara var en människa i vår närhet som tyckte att vi var smågalna…unga, knasiga.. nygifta.. som mitt i studier skulle bli päron och så blev. Men ni vet, såna där bryderier, som andra möjligt har om våra påhitt, det har inte brytt oss.. om vi själva varit helt säkra, alltså.

… och vart drog vi nu då? Jo, efter att vi tillsammans kämpat hårt, med både arbete, plugg och massa rodd..

..så blev den där gamla, gamla gården vår. Vi satsade allt vi hade och lite till. Här, är vår plats på jorden! Gården som M sett från sitt föräldrahem hela sin uppväxt, men förmodligen aldrig någonsin tänkt en tanke på att han skulle leva där någon gång… ganska så fräsigt ju!

Ettåringen njöt så det sken om honom. Fri som en fågel…! Ja, för prick fem år sedan, blev alltså gården vår. Ett Hemman med stora byggnader, stor gård, mark intill gården och skog lite härs och tvärs. En plats vi aldrig någonsin skulle haft råd att köpa om den låg närmre en fräsig stad eller så, men det var ju just här vi ville leva… det ville ju M också egentligen från första början, han behövde bara lite skjuts av sin fru med hjärtat i handen… att släppa förnuftet ”och bara köra”…

Det kändes ärligt talat som om vi hoppade in i en kostym som var lite, lite för stor på ett sätt… men som liksom passade våra själar, alldeles ypperligt också, från den första stunden.

Arbete löste sig för oss båda och vi tog en sommar att landa på vår nyköpta gård. Med tomma fickor, hade vi aldrig känt oss rikare där vi flyttade in i det där timmerhuset med så mycket historia och själ i sig..

Hemma!

Vi skrev på papper ena dagen, dansade lyckodans ..och dag två börjades det… bygg- och renoveringslivet! M hade längtat efter det här…

Jag och Liten vi var peppade vi med.

Det har förstås inte bara varit lekande lätt här för oss, från dag ett till nu. Men vi båda har på vägen konstaterat att ”det här var meningen. Pusselbit för pusselbit har lagts och vi lever nu det liv vi alla mår så otroligt gott av. Det har alltid känts och känner så rätt att bo och leva just precis här. Det är här vi är lyckliga, det här här drömmar kan gro och bli till vår verklighet..

Snabbt blev ett lillhjärta, två.. Pyrets hjärta tickar och vi längtar.

Och så var hon plötsligt här, och gjorde livet sådär magiskt som bara hon kan. Vår Juniflicka.

Hennes första höst och vinter, var ingen lek. Jo, på ett sätt. För ungarna mådde prima skinka och då äär man som ni vet överlycklig som mamma och pappa. Jag levde HemmaMammaliv och njöt i fulla drag.. M njöt förstås han också. Men fina pappan, var tvungen att leva ifrån oss tre och fyra dygn. Varje vecka. Hur trött jag än kan vara nuförtiden, kan jag aldrig uppnå den trötthet och känslostorm både jag och M upplevde då. Fy farao…. och en kall februarimorgon höll det på att gå åt fanders, hela alltet… vi var för trötta, jag och M.. och då ska man inte köra bil. För då kan man somna… och sånt kan gå mer än illa. Den morgonen konstaterade vi att ”nä, vi är inga maskiner.. vi måste göra någonting åt det här.. såhär vill vi inte ha det, inte leva och må…vi behöver pengar så vi klarar oss, men någon superfräsig karriär som ger klirr på konton.. än hur fräsigt det är med ena VM-hockeyuppdraget efter det andra där duktiga M styrde ljudet ut över hela världen…så är det inte värt det. Antingen behöver vi flytta härifrån gården, eller göra en ny plan…”

-Vi vill inte fylla livet med dagar. Vi vill fylla dagarna med liv. Så mycket Tillsammans, vi bara kan! Vi stålsatte oss vi dom orden och kämpade mot nya vägar..

M räds aldrig nya utmaningar. Där, mitt i ett småkruxigt stadium i livet.. beslöt han sig för att trappa ner sitt eget ljudföretag några växlar och kasta sig i något nytt.. ni vet orden; vägen är inte alltid rak? …stämmer så väl…det är så livet är!

.. och han gjorde det med bravur. Här kramar lilla, lilla ettåriga Juniflickan sin pappa ”glad sommar”, då han precis fått sin första semester från Konstruktörsarbetet. Brandman hade han nu också hunnit bli och egna företaget är igång när det passar livet.

Livet rullade på, i tryggare fart. HemmaMamman där hemma hade också gett sig den på att våga satsa på sina sociala medier-kanaler, kombinera HemmaMammaliv med Småföretagande. Alltsammans är ett teamwork och pusslande, med målet att kunna ge barnen en så lugn, trygg och härlig uppväxt som möjligt!

Tjopp så blev två gullungar tre och det ska erkännas att det kändes småkaosigt i början av trebarnslivet… men kära hjärtanes, det är det bästa vi vet! FlOCKEN är ju grejen! Helt helt underbart.

Vår största lillunge sa lyckligt till sin kompis häromdagen att ”hemma! där finns det knappt några regler, mest bara galenskap!”. Jag och M konstaterade att vi inte kunde få en härligare bekräftelse än dessa ord. Kärlek och galenskap… man kommer rätt långt på det!

..och ser ni den där svarta mojängen där i mannens bakficka? Det är Brandisradion. Den hänger där ganska så ofta och mycket.. men den är en go pusselbit i att vi ska kunna maxa tillsammanstiden som vi värderar högre än allt. M kan ha jour, men vara hemma hos familjen. Ett tu tre susar han iväg och räddar liv, för att sedan komma hem igen, efterlängtad. Ingen gör sig av sig själv, menar jag. Men vi peppar ALLA som har drömmar, att kämpa för dom. Inte bry sig i om någon annan säger ”nämen såå kan du/ni ju inte göra.. det kommer inte att gå”. KÖR! , säger vi!

Gården blomstrar mer och mer och vi har så många drömmar för denna plats. Kanske stannar det bara vid just drömmar, det är sekundärt. Det är mest känslan, av att VILJA LEVA, just precis här, på vad som är vår alldeles egna plats på jorden, som är det häftigaste.

Det är småungar, katter, hästar, renovering mastodont, arbeten, HemmaMammaliv, tidstrollande, downshiftande, kärlek och en herrans massa galenskap… och lååååångt ifrån perfekt och ”regelrätt”. Det här är förmodligen inte vad många andra skulle kalla ”drömgårdsliv”, med tanke på hur mycket jobb gården önskar av oss, hur skruttig den är på många håll, tanken på hur mycket vi väljer bort i och med alla våra val.. men det här är Drömgården och Drömlivet, för oss. Här lever vi så gott. Dag efter annan. På det vis VI önskar.

Puss på det!

Att vi vågade följa hjärtat, hoppa i den där lite för stora kostymen och landa här. I det där ödehuset som stått tomt länge. Förvandla gården från död till levande. Och fylla den med så mycket liv.

Ibland blir det inte som man har tänkt sig…. men tänk så himmelens mycket bättre det till och med kan bli!

Emmeli