Det var kvällen innan Livets första skoldag. Så pirrigt. Vi somnade till sist, och vaknade av att ”Sigge väckarklocka”, som han själv bestämt alarmsignalen på, ringde för fullt.

Några små frukosttuggor. Sen knöt han skorna, själv förstås som den Miniman han är. Packade äppelbitar. Och plåster, ”ifall någon kompis gör illa sig”. Kramade pappan hejdå och försökte trösta småsyskonen som var tokiga över att Storebroren skulle fara hemifrån. Deras idol, ju.

Med hans blåbärsskitiga hand i min. Tog vi nervösa men peppade steg in på skolgården. Mötte ena kusinen efter den andra, Musikfröken-mostern, Fina Fröken och Gulliga klassen. Sen blev det dags att skiljas åt. S high fivade med morsan och sa ”ses sen då, mamma!” med starkskört mod i rösten.

Mor log stolt. Och så fort hon vände ryggen till och hunnit några steg. Kände hon tårarna sakta, sakta mot kinden. Trillandes.

För att hon kände sån innerlig Stoltet. Lättnad. Vemod. Kärlek. Tacksamhet. Lycka.

Min älskade lilla pojke. Min förstfödde. Lilla Liten. Pastellkungen. Minimannen. Storebroren, ”bästa storebrorsan” om ni frågar StoraLillasyster.

Han som älskar att vara med sin mamma och inte tycker att han behöver vara ifrån mig, alls… Han, släppte nu min hand. Så självklart.

Vi firade med glass nere i byn, hela familjen, direkt efter skolhämt. Följt av bad i lilla sjön. Energiknippet maxade dagen med fotbollsträning, med Farmor och Farfar som publik. Hur lillvännen, som (tillsammans med mamman) i sommar gruvlängtats inför denna dag, såg ut till kvällen?

ÄLSKLING. Med glugg och allt. Nybadad, trött.. och NÖJD.

Kära hjärtanes.. dessa små människor är magi att få följa… och jag vill ju vara precis här, för att kunna finnas för barnen till max. Min vardag, barnens barndom. Än hur det drar åt i magen på mig, när det känns som att tiden svischar… så vill jag ju inget hellre än att se ungarna växa upp, ser hur dom släpper taget med trygghet och puttas ur boet. -Sakta men säkert.

Hur jag själv kände mig till kvällen?

Lite mer som Salle- Trött. Men glad. Över att det är just där, på den där hjärtevarma, mysiga, byaskolan Storebror har börjat förskoleklass. Att han möttes av två kusiner, en moster, massa småvänner och en rar fröken. Att vi kan gå och cykla dit om vi inte ids ta bilen. Att jag är där hemma, och kan möta upp direkt efter avslutad liten, alldeles lagomlång, skoldag….

… Fast fasen, vem försöker jag lura? Mig själv förstås. Jag, tycker det här är skitjobbigt. Behöver landa och vänja mig. Kommer nog gråta många tårar, över att tiden där jag och alla barnen är helhemma, styr våra dagar prick och exakt efter hur vi alla mår, är över. ….. varför ska en liten 6-åring gå alla fem dagar i skolan? Säg mig.

Men så svänger jag igen. Tröstar mig själv. Med känslan av att ha en så själavacker pojke att få äran att kalla min. Som dessutom, verkar älska att vara skolpojke.

Livets första skoldag.


”Den bästa skoldagen nånsin”, enligt lilla sparvungen.

Och nuu tusan är jag Bullmamma på riktigt, tänker jag för mig själv. Har ju fantiserat och drömt om (och strävat mot) , att få vara med om det här… -att fortsätta kunna vara HemmaMamma till små älsklingarna. Än fast dom inte bara är pyttepluttar längre, menar jag. Jag vill ingenstans. HemmaMammalivet är det bästa jag vet.

Och medan Storebror är sina små timmar på skolan, hittar jag och småsyskonen på annat stoj, sen möts vi igen. Tänk va, nu ska här bakas bullar och bjudas gullungar, SKOLBARN, på. Ser framför mig hur S bjuder hem olika småvänner och dimper ner strax efter mitt i dagen här hemma, bland skolryggsäckar och lurviga katter där på sofflocket i köket. Hur jag får smyghöra samtal dom emellan, lyssna på berättelser om dagen och hur jag serverar mellis till hungriga, växande barn. Runda polarbröd ena gången, hembakt Mammabröd en annan. Och glöm inte; nybakta bullar då och då!

Omåttligt lycklig över hela alltet. Och förskräckligt vemodig.



Emmeli

G-VMBJT57ZE4