Var va vi? Jo. Vi har ett orosmoln till framför oss.., sa jag häromdagen..
När vår Lilla O var 48 timmar så gjordes den sedvanliga ”48-timmarkontrollen” på BB. Allllt såg så fint och bra ut (hurra!!)… men (här kommer förklaringen till en stor dos av min oro senaste veckorna)..
– ”han har ett litet, litet klick i höger höft, sa läkaren..
–”vi kommer att remittera er till Umeå inom några veckor och han kommer att få göra ett ultraljud på höften. Det man vill utesluta eller upptäcka i tid, är en eventuell instabilitet i höften, som kan ge stora problem om den inte åtgärdas i låg ålder. Är det så att höften är instabil, kommer han att få ligga i en sk. Von Rosenskena. I sex-tolv veckor. Ni kommer då att få besöka sjukhuset en gång i veckan för att få hjälp att bada barnet samt att spänna skenan utefter hur barnet växer. Ni kommer alltså inte att få ta av skenan själva. Amningen kan bli lite svårare och andra saker, som att byta blöja. Men barnet har inte ont och anpassar sig fort. Det brukar mest vara frustrerat i början, av att sitta fast”….
….nånstans här, brast jag totalt. ”Sitta fast.. ska min lilla lilla människa sitta fast i en hård skena, dygnet runt?”, var det enda jag kunde tänka. Ni som vet, ni vet. Skörheten när barnet är 48 timmar. Eftervärkarna gör en mör samtidigt som mjölken ska hitta ut. Hormonerna är som en flugsvärm i kring. Livet känns överväldigande och övermäktigt precis som det är.. Och nu skulle mitt barn SITTA FAST I EN HIMLA OTÄCK SKENA. Jag kunde inte tänka klart. Inte tänka på att det kunde varit så mycket värre. Jag bara bara grät och grät. Ville inte släppa min bäbis en sekund.
Dagen efter var modersmjölken där den skulle, lillungen klunkade och jag kunde samla tankarna något och fokusera på att det var positivt att det fanns ”smidig” hjälp att få ifall ens barn har en instabil höft (eller två). Med en Von Rosenskena (du får googla), så vet man att efter den gjort sitt under dessa förstås krångliga veckor, så är höften perfekt. Skenan ordnar problemet. Så än om det skulle vara krångliga veckor att vänta, så var det ändå en tröst. Problemet gick att lösa, ”lätt”.
Vi dök in i bäbisbubblan totalt igen.. myste å myste i några dagar.. sen behövdes all kraft samlas inför dom andra utmaningarna vi skulle igenom, ni vet.. tankarna på den där skenan fick inte så mycket plats..
Och nu blev det för några dagar sedan dags att susa till Umeå och stora sjukhuset och jag var så nervös att jag ville kräkas. Det var en hel massa bäbisar i väntrummet. För precis som läkaren sa så skickas remiss på väldigt, väldigt många bäbisar. ”Det säkra före det osäkra”. Det blev vår tur och våran minsta lilla människa fick träffa en specialistläkare och göra ultraljud på små höfterna.
Ni kan bara ana känslan när vi sedan fick beskedet att ”allt ser jättebra ut. ni kan åka hem och fira. behöver inte följa upp detta minsta lilla”.
Tacksamheten visste och vet inga gränser.
Vi skulle få fortsätta gosa älsklings-O , nära, nära.. och hans höfter var perfekta, redan nu. Tack Gode Gud.
Aldrig med någon av våra bäbisar, har jag njutit så av att ”hålla nära utan hård skena emellan oss”. Amma hur som helst. Byta blöja som vanligt. Eller bädda ner i vagnen, som vanligt. Och så vidare. Tänk att vi får fortsätta så nu. Gosa, gosa, gosa. Nära, nära.
Lillminstings första veckor i livet, har det sannerligen bjudits på både högt och lågt. Men nu känner vi medvindens kraft i ryggen… hallelujah för det!
Emmeli
Allt blir så stort när det gäller ens nyfödda baby. Det lilla blir det STORA o tårar av glädje o oro avlöser varandra.
Så skönt att allt ser bra ut o ni får fortsätta att njuta i familjen
VILKET GLÄDJEBESKED,,,,UNDERBART ❤❤❤
Så ofantligt härligt!!
Så är det verkligen. Tack för dina ord, Lotta!
Åh så skönt att slippa skenan, verkar ju himla bökigt även om det är övergående 🙈 Känner igen känslan av besvikelse när bebisbubblan inte bara för vara härlig och lugn. Fick min tredje bäbis i vintras och tänkte att den här bebisen kan jag sköta med lillfingret ju! 😁 Men så föddes han utan ena njuren så ingenting blev riktigt som jag tänkt 🙈 Så mycket som kan hända egentligen, vilket mirakel att dom flesta barn ändå föds med alla fingrar, går och organ på plats liksom? ❤
Hoppas ni har en lugn tid framför er nu 😊
Precis precis så! <3
Varje "vanlig dag" är gudomlig.
Hoppas att ni också har det gott nu!! <3
Vår dotter hade skena sina första tre månader och det var (och är till viss del fortfarande) ett trauma för mig. Jag kommer ihåg att jag bet mig så hårt i läppen för att hålla ihop inför läkare och barnmorska när vi fick besked om att bebis hade en ”glidning i höften” och vad det innebar. Det brast dock totalt när dom spände fast henne i skenan och hon gallskrek😭 Jag kommer ihåg hur löjligt jag kände mig eftersom det var nått som gick att åtgärda relativt lätt och där stod jag och bölade inför läkare som har fått ge besked till föräldrar om hjärtfel och allt möjligt hemskt! Men att inte få hålla min lilla lilla bebis nära mer än en gång i veckan på sjukhuset hennes första tre månader gjorde ont och jag kände en sån stark längtan efter att hålla henne mot min kropp. Ibland ”tippade” jag ur hennes axlar bara för en stund fast det var strängt förbjudet bara för att få ha henne nära en stund. Hon var dock väldigt obekymrad om skenan förutom den första gången hon spändes fast och tre månader susade som utlovat av alla förbi men det spelar ingen roll för den tiden kommer aldrig igen och det är en sorg ändå även om vi fick ta igen myset senare eftersom hon aldrig ville vara mer än en meter ifrån mig under sitt första år😅 Ja jag vet knappt varför jag skrev det här men det var fint att läsa om nån som kände som jag! Jag tror det är för att jag sällan blev tagen på allvar i att jag var så ledsen över att det blev som det blev utan snarare skulle vara tacksam för ”det kunde varit värre”. Jättefint att läsa att ni slapp skenan och att ni får ha sin bebis nära, det är ju det bästa som finns❤️
Blir alldeles tagen av dina ord och så otroligt starkt av dig att berätta och dela med dig. Och vet du! Jag har fått så otroligt många privata meddelanden angående detta. Många som berättar, och känt/känner precis som du och jag. Vi är alla människor och vi känner olika starkt för olika saker… inget är konstigt, alla är vi bara människor. KRAM till dig! . och PS. Jag tror garanterat att ni njöt så hejdlöst av goset då, att ni gosat i kapp många gånger om!! <3 DS.
Jag förstår att många känner igen sig i det du skriver, det var fint beskrivet! Man har ju verkligen känslorna utanpå den där först tiden och vill att ska vara bra med ens bebis.
Känner också att jag måste tillägga att jag såklart är tacksam över att dom upptäckte ”glidningen” på bb och för att hon slipper gå igenom allt vad det innebär med en instabil höft som inte upptäcks i tid men samtidigt vara öppen med hur ledsen jag var och är för att den första tiden med bebis inte blev vad jag drömt om. Tack för att tog dig tid att svara och hoppas ni kan fortsätta njuta av bebis i lugn och ro utan orosmoln nu❤️
Så fint att du ville dela med dig.
kram och hoppas din adventssöndag har varit som du önskat <3