Var va vi? Jo. Vi har ett orosmoln till framför oss.., sa jag häromdagen..

När vår Lilla O var 48 timmar så gjordes den sedvanliga ”48-timmarkontrollen” på BB. Allllt såg så fint och bra ut (hurra!!)… men (här kommer förklaringen till en stor dos av min oro senaste veckorna)..

– ”han har ett litet, litet klick i höger höft, sa läkaren..

”vi kommer att remittera er till Umeå inom några veckor och han kommer att få göra ett ultraljud på höften. Det man vill utesluta eller upptäcka i tid, är en eventuell instabilitet i höften, som kan ge stora problem om den inte åtgärdas i låg ålder. Är det så att höften är instabil, kommer han att få ligga i en sk. Von Rosenskena. I sex-tolv veckor. Ni kommer då att få besöka sjukhuset en gång i veckan för att få hjälp att bada barnet samt att spänna skenan utefter hur barnet växer. Ni kommer alltså inte att få ta av skenan själva. Amningen kan bli lite svårare och andra saker, som att byta blöja. Men barnet har inte ont och anpassar sig fort. Det brukar mest vara frustrerat i början, av att sitta fast”….

….nånstans här, brast jag totalt. ”Sitta fast.. ska min lilla lilla människa sitta fast i en hård skena, dygnet runt?”, var det enda jag kunde tänka. Ni som vet, ni vet. Skörheten när barnet är 48 timmar. Eftervärkarna gör en mör samtidigt som mjölken ska hitta ut. Hormonerna är som en flugsvärm i kring. Livet känns överväldigande och övermäktigt precis som det är.. Och nu skulle mitt barn SITTA FAST I EN HIMLA OTÄCK SKENA. Jag kunde inte tänka klart. Inte tänka på att det kunde varit så mycket värre. Jag bara bara grät och grät. Ville inte släppa min bäbis en sekund.

Dagen efter var modersmjölken där den skulle, lillungen klunkade och jag kunde samla tankarna något och fokusera på att det var positivt att det fanns ”smidig” hjälp att få ifall ens barn har en instabil höft (eller två). Med en Von Rosenskena (du får googla), så vet man att efter den gjort sitt under dessa förstås krångliga veckor, så är höften perfekt. Skenan ordnar problemet. Så än om det skulle vara krångliga veckor att vänta, så var det ändå en tröst. Problemet gick att lösa, ”lätt”.

Vi dök in i bäbisbubblan totalt igen.. myste å myste i några dagar.. sen behövdes all kraft samlas inför dom andra utmaningarna vi skulle igenom, ni vet.. tankarna på den där skenan fick inte så mycket plats..

Och nu blev det för några dagar sedan dags att susa till Umeå och stora sjukhuset och jag var så nervös att jag ville kräkas. Det var en hel massa bäbisar i väntrummet. För precis som läkaren sa så skickas remiss på väldigt, väldigt många bäbisar. ”Det säkra före det osäkra”. Det blev vår tur och våran minsta lilla människa fick träffa en specialistläkare och göra ultraljud på små höfterna.

Ni kan bara ana känslan när vi sedan fick beskedet att ”allt ser jättebra ut. ni kan åka hem och fira. behöver inte följa upp detta minsta lilla”.

Tacksamheten visste och vet inga gränser.

Vi skulle få fortsätta gosa älsklings-O , nära, nära.. och hans höfter var perfekta, redan nu. Tack Gode Gud.

Aldrig med någon av våra bäbisar, har jag njutit så av att ”hålla nära utan hård skena emellan oss”. Amma hur som helst. Byta blöja som vanligt. Eller bädda ner i vagnen, som vanligt. Och så vidare. Tänk att vi får fortsätta så nu. Gosa, gosa, gosa. Nära, nära.

Lillminstings första veckor i livet, har det sannerligen bjudits på både högt och lågt. Men nu känner vi medvindens kraft i ryggen… hallelujah för det!



Emmeli

G-VMBJT57ZE4