Å puh,
-den här fredagen har jag längtat till, hela veckan. Lättnadens fredag. Veckan har inneburit utmaningar, vi har tagit en dag i taget. I vanlig ordning, ja. Men ni vet, vissa veckor är det mer att ta sig ann, än andra. Det här var en sån.
En utav punkterna på listan var att jag skulle genomföra magnetkameraröntgen på hjärnan.
Varför då?
Jo. Förra året bar jag massor, massor av oro inombords. Mötte det ena symtomet efter det andra, på att kroppen skrek; ”du måste vila. länge. mycket. intensivt. NU”. Men det gick inte, det fanns inte plats för den vilan. Eller gjorde det egentligen det, men jag pressade mig till det yttersta och lite till? Det är frågan.
Yrseln kom. Illamåendet. Huvudvärken. Domningarna. I halva ansiktet. I händerna.
Jag förstod att kroppen skrek just det. Jag förstår, att jag om jag nu inte nuddade den, så i alla fall, mötte den öga mot öga.. ”den berömda väggen”. Där ville jag inte vara. Vi bromsade, på alla sätt vi kunde. Jag började må bättre.
Men mitt i allt, tog oron bara ännu en högre växel, för… ”tänk om det inte bara är trötthet, tänk om jag också har fått en hjärntumör nu? precis som min ena syster i precis samma ålder som jag är i nu? och i samma ålder som min mamma var.. när hon fick det första (!) gången…”
När livet lugnat ner sig. Och det till sist fanns en lucka för ”att pyssla om den nu så skruttiga mamman”, så beställde jag en läkartid. Mina bäst investerade trehundratrettio kronor på väldigt, väldigt länge. Fick träffa en läkare som lyssnade och förstod. Och inte ifrågasatte det minsta, när jag önskade, precis som mina andra systrar, att få göra denna koll på hjärnan..
Nu har jag inte känt den där oron som var under förra året, på flera månader tack och lov. Och livet känns så… ljust, igen?
Jag vågar tro och drömma igen. Det var många, många guldstunder under det där förra året, men det var också väldigt, väldigt många tuffa stunder. På flera plan. Inom vår storlilla familj. Och i kring oss. Och inte, inte allra minst; omvärldsläget. Det kändes så förskräckligt dystert bitvis, livet.. (ber fortfarande dagligen om att världen ska bli sams.. men jag lever inte längre som om att vi har krig HÄR, nu.. jag försöker göra det jag kan, här och nu, för det läge som är. Att oroa ihjäl mig, för något som kanske kommer bli, hjälper NOLL och ingenting. Lider oerhört med dom stackars utsatta människorna. Vad är dyrare mat att klaga över, liksom?).
Lill-Olof höll mig i handen och vi klarade utmaningarna tillsammans. Vi och resten av ”Team Drömgården”.
Den som gjort magnetkameraröntgen av hjärnan, vet att det inte är någon härlig upplevelse, ett endaste dugg.
Särskilt inte, om man tycker att trånga utrymmen är jobbiga.. att spännas fast och måsta, måsta vara blick stilla i en så pass lång stund.. är en utmaning. För mig, i alla fall. Men, det gick. Jag gjorde det. Tårarna brände. Där jag sprang, steg för steg. Ja, sprang. Mentalt alltså. Ute på min favoritrunda. Medan sekunderna gick, ”sprang” jag.
Redan dagen efter, fick jag svar. ”Allt ser fint ut”. Obeskrivlig känsla.
.. och i samma stund, tog jag ett stort beslut för mig och gänget här hemma.. men mer om det en annan dag. Nu ska vi ge oss en återhämtningens fredag…. dona med sånt vi mår gott av, krama ungar, snickra, påta med planten..
Det är En lättnadens fredag. Så obeskrivligt tacksam. För livet. Finaste vi har.
…
Åh, Emmeli. Jag känner ju dig inte, men jag läste precis din text med tårar i ögonen. Livet är så himla skört. Tack för att du delar med dig. Så så bra att allt såg fint ut!
Nu blir jag alldeles rörd, tack fina du för dina ord. <3
Vilken lycka för dig och familjen🌸
Vilken lättnad efter så mycket oro💞. Vi lever här och nu. Själv jobbar jag med det hela tiden för jag har lite lätt för katastrof tankar när det blir lite mycket ibland. Ta hand om er och jag älskar dina inlägg och att följa din vardag 🥰
Precis precis så. Oro är för tärande, alltså. TACK för dina ord, jag blir så enormt glad!! Allt gott till dig<3
Precis så!!
Precis som ovan skriver, jag känner ju inte dig. Men blir ändå så berörd. Har följt dig på instagram och bloggen i fleraflera år. Så glad för din skull att allt såg bra ut. Ha en fin helg tillsammans med familjen 🙏🏼
Tack Frida, dina ord berör mig så gott! <3
Blir verkligen glad för din skull, så skönt med ett lugnande besked! Tack för allt du delar med dig av om det vackra och sköra Livet.
Önskar dig och familjen en fin och vilsam helg 🌸
Tack fina du, för dina hälsning! <3 Önskar dig en härlig majhelg nu!
Du,ha nu en härlig fredag med solen som skiner och våren som är på gångKramar❤️
Så underbart!! Detsamma till dig <3
Men fina du ,,,,,, skönt att få läsa om dig nu och att du mår så bra.
Ibland går jag och funderar över hur orkar du?
Du är världsbäst så det så…
Njut av den här fredagen med din fina fina familj, äkta man och fyra jättegulliga barn.
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Bästa Gun!!
❤️ Kan bara hålla med de andra. Din text berör och tårarna trillade lite även på mig, trots att vi inte känner varandra i fysiska livet. Blev så glad och tacksam och rörd av att höra att det gått fint. Heja dig och heja er och heja alla oss – som bryr oss om varandra, som försöker förstå det viktiga i livet och som vill leva därefter.
Ha en fin helg! ❤️
Å så fint sagt av dig!! Precis så!! önskar dig en fin majhelg<3
Åh finaste Emelie! Skickar all kärlek till dig! Jag vet att du har ett fint skyddsnät runt om dig MEN om det behövs någon form av hjälped något finns jag typ ett stenkast bort! ❤️
Å goa Elin, tack! Och detsamma!!
Så skönt att allt såg okej ut! Jag vet hur förskräckligt det är med magnetröntgen av hjärnan. Min ”överlevnadsstrategi” den där låååååånga stunden var att fundera vad vi skulle äta till kvällsmat då jag kommer hem. Jag minns att jag visualiserade mig göra smörgås med prickig korv på till min son. Det var mitt mål o min längtan att få komma hem och göra en så alldeles vardaglig sak. Nu hoppas vi att du får vila och njuta av våren!
Å JA, minutrarna känns som smärre evigheter i det där läget. Tack snälla för dina ord! Och detsamma till dig <3
Fina Emelie! Så tydliga symptom. Man kan bli utbränd för mindre. Så mycket omvärldsoro. Med fyra barn, man och gård man älskar galet blir tanken på krig och klimat och allt annat elände helt övermäktig. Jag tror vi är många som ”äts upp” av världsläget och där vi behöver hitta strategier för att leva vår vardag och göra det vi kan här och nu. Dela med sig hjälper. Stor kram. Vackra pelargoner hjälper! Här och nu. En dag i taget. Gud låt det bli fred i världen ❤️
Eller hur, aldrig varit med om liknande. Och vet så väl, att det beror på all oro jag bar/bär. Jobbar på det…. men det är ju så svååårt, är så rädd om alla mina nära och kära. Puh.
Precis så, vi är inte ensamma någon av oss om detta. Fint sagt av dig. Ett ögon blick i sänder. KRAM!
Åh vad skönt att höra att allt var bra❣️
Tack snälla du!