Å puh,

-den här fredagen har jag längtat till, hela veckan. Lättnadens fredag. Veckan har inneburit utmaningar, vi har tagit en dag i taget. I vanlig ordning, ja. Men ni vet, vissa veckor är det mer att ta sig ann, än andra. Det här var en sån.

En utav punkterna på listan var att jag skulle genomföra magnetkameraröntgen på hjärnan.

Varför då?

Jo. Förra året bar jag massor, massor av oro inombords. Mötte det ena symtomet efter det andra, på att kroppen skrek; ”du måste vila. länge. mycket. intensivt. NU”. Men det gick inte, det fanns inte plats för den vilan. Eller gjorde det egentligen det, men jag pressade mig till det yttersta och lite till? Det är frågan.

Yrseln kom. Illamåendet. Huvudvärken. Domningarna. I halva ansiktet. I händerna.

Jag förstod att kroppen skrek just det. Jag förstår, att jag om jag nu inte nuddade den, så i alla fall, mötte den öga mot öga.. ”den berömda väggen”. Där ville jag inte vara. Vi bromsade, på alla sätt vi kunde. Jag började må bättre.

Men mitt i allt, tog oron bara ännu en högre växel, för… ”tänk om det inte bara är trötthet, tänk om jag också har fått en hjärntumör nu? precis som min ena syster i precis samma ålder som jag är i nu? och i samma ålder som min mamma var.. när hon fick det första (!) gången…”

När livet lugnat ner sig. Och det till sist fanns en lucka för ”att pyssla om den nu så skruttiga mamman”, så beställde jag en läkartid. Mina bäst investerade trehundratrettio kronor på väldigt, väldigt länge. Fick träffa en läkare som lyssnade och förstod. Och inte ifrågasatte det minsta, när jag önskade, precis som mina andra systrar, att få göra denna koll på hjärnan..

Nu har jag inte känt den där oron som var under förra året, på flera månader tack och lov. Och livet känns så… ljust, igen?

Jag vågar tro och drömma igen. Det var många, många guldstunder under det där förra året, men det var också väldigt, väldigt många tuffa stunder. På flera plan. Inom vår storlilla familj. Och i kring oss. Och inte, inte allra minst; omvärldsläget. Det kändes så förskräckligt dystert bitvis, livet.. (ber fortfarande dagligen om att världen ska bli sams.. men jag lever inte längre som om att vi har krig HÄR, nu.. jag försöker göra det jag kan, här och nu, för det läge som är. Att oroa ihjäl mig, för något som kanske kommer bli, hjälper NOLL och ingenting. Lider oerhört med dom stackars utsatta människorna. Vad är dyrare mat att klaga över, liksom?).

Lill-Olof höll mig i handen och vi klarade utmaningarna tillsammans. Vi och resten av ”Team Drömgården”.

Den som gjort magnetkameraröntgen av hjärnan, vet att det inte är någon härlig upplevelse, ett endaste dugg.

Särskilt inte, om man tycker att trånga utrymmen är jobbiga.. att spännas fast och måsta, måsta vara blick stilla i en så pass lång stund.. är en utmaning. För mig, i alla fall. Men, det gick. Jag gjorde det. Tårarna brände. Där jag sprang, steg för steg. Ja, sprang. Mentalt alltså. Ute på min favoritrunda. Medan sekunderna gick, ”sprang” jag.

Redan dagen efter, fick jag svar. ”Allt ser fint ut”. Obeskrivlig känsla.

.. och i samma stund, tog jag ett stort beslut för mig och gänget här hemma.. men mer om det en annan dag. Nu ska vi ge oss en återhämtningens fredag…. dona med sånt vi mår gott av, krama ungar, snickra, påta med planten..

Det är En lättnadens fredag. Så obeskrivligt tacksam. För livet. Finaste vi har.

Emmeli

G-VMBJT57ZE4