Nu var det tidig morgon och vattnet låg stilla, så stilla.

Jag tog mig ner till stranden för ett gympapass, ett utav livets vackraste helt klart.

Strax efter nio var hela konkarongen färdigpackade igen och vi begav oss för att göra Trondheim, där kyrkklockorna ringde så det dånade över staden.

Vi tjavade kring Kristianstens fästning och våra världsgulliga och entusiastiska guider (min älskade svärisar) berättade om än det ena, än det andra.

Medan några fick ilningar i ryggraden över vad som hänt i och kring fästningen, klättrade andra bekymmersfritt på ställen man inte alls skulle klättra på.

Historia? Det enda ämne som jag i skolan tyckte var uuuuurtråkigt. Jag gjorde det jag skulle. Men särskilt intresserad var jag nog inte. Nu däremot? Så spännande!! Och mycket låter ju som bara hittepå. Tänk att vi, just precis nu, är med i en tid, som plötsligt kommer vara historia…

Ner mot själva stan nu. Och den här backen var så himmelens brant.

Jag och den skäggige spejjade färgsättningar och mumlade linoljefärgsspråk oss emellan…

Vi tjavade över Gamle Bybro, vilken är en typisk symbol för Trondheim…

Vyn från den.

Och vidare gick vi för att spana på vad som är Nordens näst största domkyrka, Nidaros domkirke.

Medan vissa häpnade över storleken och vackerheten av kyrkan,

..struntade andra fullkomligt i det och satte sig för att plocka blommor istället.

Medan Farfar drog Lill-Ollen i vagnen, fick föräldrarna gå hand i hand och tjuses och sörpla gudomligt gott kaffe.

Nu kurrade magarna och vi skulle tydligen ”äta lunch i ett torn”. Något jag bara hade hört i förbifarten och liksom viftat bort… ”äta i torn”, sånt kan man ju inte hålla på med.. ser ni tornet där längst bort? Ditåt pekade gänget. Men jag trodde alla drev med mig, så höjdrädd som jag är, kan man ens äta där? Och var det verkligen sant, att det är en restaurang där OCH att golvet där inne rör sig… för att man ska, på en timme, ha åkt runt ett varv och därmed sett hela Trondheim ovan ifrån?

Jodå. Det var sant. Vilken galen grej!

Jag parkerade Olof vid bolibompa på telefonen då jag själv kände mig som en frusen get, ni vet? För rädd för att både röra sig eller prata. Puh, så glad jag var när vi var nere på marken igen. Troo, om jag sålt in denna flådiga restaurang väl nu? (haha!)

”On the road again”. Genom ljuvlig natur, genom kilometerlånga tunnlar som gick under flygplats ena gången och under fjord nästa..

Nu hade vi åkt och åkt och åkt. Och åkt och åkt och åkt. Huvudet var fyllt av synen av fjälltoppar, dånande vattenfall längs bergsväggarna, illigaste av klorofyllgrönt och nu, var det rast och vila igen.

Det fullkomligt rasade ungar och pinaler och kaffestinna päron ur bilarna. Svärmor spisade middag inne i husbilen till hela familjeskocken. Ett- och tvååring kutade på småbenen, storbarnen plockade snäckor och klättrade så föräldrarna fick hopphjärta.

”Vilket äventyr!!”, tjoade någon.

Mätta och belåtna, ammade, kissade, blöjbytta… nu drog vi!

Vidare, på den otroligt vackra Atlanterhavsveien. En 8,3 kilometer lång väg mellan Kristiansund och Molde. Atlanterhavsveien sägs vara världens vackraste kuststräcka, vilket jag förstår helt och fullt. Den slingrar sig mitt i mellan himmel och hav över öar, holmar och skär och förbinder Averöy med det norska fastlandet. Vackra kusten och vackra Geirangerfjorden. Vilken upplevelse det var! Rekommenderas!!

-Och nu var det bara den sista biten kvar innan slutmålet...

Emmeli