Kan det vara möjligt?

Åh.

Är det verkligen sant? Juli, kom du med sommaren till oss?

Ja jag väljer helt klart att tro på det. Idag har vi haft 20 varma grader och sol. Visserligen har det vädret ibland kastats om till riktiga åskskurar. Men snabbt har solen, och framförallt värmen varit tillbaka. Jag och mannen har betett oss som två grottmänniskor som inte fått värme och ljus på evigheter; kastade av oss kläderna och skyndade oss för att komma ut. Som tur var kom vi på att nakenhet kanske inte uppskattas av alla i hela byn… så vi partade till det med shorts och bikini och sånt. Så härligt så vi knappt trodde att det var sant.

En stund i dag bara satt vi. Och gjorde precis ingenting. På varsin stol med näsan mot solen. Sen kom det en sån där skur och vi valde att börja gå in och härja. Jag har bakat bondkakor, chokladbollar och vaniljbullar.

Liten hjälpte mig stundvis. Jag hade han i Baby-björnen fram på magen.

Fick lite flashbacks ifrån graviditeten, då jag till slut var så stor om magen att jag inte såg neråt liksom. Det var lite samma känsla idag, när jag hade minimannen fram på magen och samtidigt försökte mäta upp mjöl och sånt. Men största bakningstiden har älskade mannen varit världens bästa pappa och lekt med Liten.Och världens bästa man har han också varit, när jag behövt hjälp med något har har varit där på direkten. Han är fantastisk, min man. Åh, får fortfarande pirr i magen av att få kalla honom för min man, och det är på riktigt, liksom.

Och nu, har jag precis kommit in genom dörren efter en löptur i kvällssolen. Kallsta-kålsta-rundan, 8 km. Gröna vidder, låg och mjuk sol, fågelkvitter, betande hästar och gloiga kossor. Helt klart en utav dom löptur jag sparar i hjärtat. Vissa är bara sådär härliga. Det här var en sån. Nu är det mannens tur att sticka ut och jag ska mysa med minimannen.