Det är bara så.

Dessa morgnar, dagar, kvällar och nätter. Proppfulla av sommar och värme och ljus och kärlek allt som gör oss gott. Tillsammanstid med liten familj, familjetid med stor familj, tid att bara vara, andas, träffas. Att äta frukost ute på bron i lugn och ro. Att mötas för gemensamma träningspass med både stora och lite mindre deltagare, varje dag om vi så vill.

Jag blir nipprig av det här. Lyxlivet!

Idag började jag dagen med att kräla mig ur sängen. Skinkorna var som två punkterade bollar. Härliga känsla! , tänkte jag. Satte mig på sängkanten och tittade på min son. Som sov så gott. Han vaknade strax därefter, sträckte på sig och gjorde sig så lång han bara kunde. Tittade på mig och sa god morgon mamma, åh vad jag tycker om dig! Kan jag få mat nu?

Vi alla åt frukost. Sen drog vi iväg till Mäjadalen.

Möttes upp. Gosade med kattungarna som är så söta att jag får ont i kroppen och gråter en velighetstår varje gång vi ses. Torsten, han närmast i bild, är borttingad. Men vi skulle väl ändå sagt nej. Eller vi har sagt kattunge-nej. För nu i alla fall. Tror jag. Kanske. Eller? 

Pastelle är inte så pjåkig hon heller. Åh.

Men i alla fall; vi drog igenom dagens passupplägg och sedan körde vi igång; ett backpass med styrka mellan varje intervall.

Fullt ös!

Och jogg ner!

15 backar. 80 dips och 70 täta armhävningar senare, är vi nu galet trötta och nöjda i kropparna. Det är varmt, tropiskt, precis som om vi vore utomlands. Eufori!

Vi drar mot havet!

Ja. Dessa dagar. Vi stoppar dom, solvarma och hjärtegoa, rakt ner i den där asken. Plockar upp dom i höst, när det är mörkt och kallt, och minns.

Kram/lillafrun