Så var det kväll.
Och jag är hemma igen. Trots att låtsasjobbardagen slutade rätt tidigt, så har det varit asjobbigt och jag har haft ont i hjärtat hela dagen. Jag är ju en riktig känslomänniska och hysteriskt, hysteriskt störtförälskad i min unge. Så jag visste att det här skulle bli jobbigt. I morse vinkade mannen och Liten till mig genom köksfönstret och den synen är bland det gulligaste jag sett någonsin. Med den på näthinnan har jag längtat hem som en galning och visste inte till mig hur glad jag var när jag äntligen klev innanför dörren igen. Om Liten blev glad att se morsan? Mhm. Bigtime! Han har i princip inte släppt taget om mig sedan jag kom hem.
Hur det har gått idag?
För pojkarna, strålande. För mig: också bra. Gullig handledare, roligt med musik, småfestligt att rosa kinderna och ta på sig lite fancypancy-kläder och lyxigt att äta lunch i lugn och ro. Okej, liiite skönt var det också att kunna sitta stilla och inte behöva vara på passning till hundra procent, varje sekund, för att man annars är rädd att någon liten slår ihjäl sig, typ. Men i övrigt har jag bara längtat hem.
Liten är en riktig solstråle, en väldigt aktiv sådan, och liksom hur trevlig som helst. Jag älskar, älskar, älskar att vara med honom alla dygnets timmar. Så det här, himla låtsasjobbandet, suger hästpung. Rent ut sagt.
När jag kom hem blev det kram- och pusskalas och bokläsning och bus i massor. Så klädde vi på oss och gick ut på långpromenad när Minimannen skulle sova eftermiddagslur. Det är fantastiskt härligt att det är ljust så länge nu. Jag njöt av det och den friska luften. Och faktiskt också av tanken på att jag har sju dagar inplanerad träningsvila framför mig. Väl inplanerad. Mycket passande, på alla vis.
Och nu är det kväll och vi är hemma alla tre.
Har ätit middag, hoppat i mjuka brallan, sörplar kaffe och leker med virvelvind. Så gläds vi åt att det arbete som jag och kompanjonen jobbat som tokar för hela hösten, examensarbetet, bara har seglat igenom den allra slutgiltiga granskningen hos examinatorn. Med högsta betyg är vi två mycket nöjda och stolta tuppar, jag och C. Vilken grej! Så roligt.
Sixten, mamma älskar Dig.
Först säger jag så, sen stoppar jag näsan i hans mjuka kind, fjuniga hår eller lena nacke. Snusar den godaste doft jag kan tänka mig.
Håhåjaja.
Det kommer bli fem, minst sagt, långa och småkämpiga veckor. Men det är ju som med allt nytt; lite läskigt, jobbigt och nytt, helt enkelt. Det kommer förhoppningsvis kännas bättre för varje dag. Jag hoppas på det, i alla fall.
Nu ska jag njuta av kvällen med mina två.
Önskar Dig en fin kväll också!
Senaste kommentarer