Så åkte receptböckerna och burken proppad med recept fram. Hallongrottor fick det bli. En god, lättgjord, snabbgjord och söt ( i dubbel bemärkelse) kaka! Perrrfekt när det var jag och min käre Miniman som skulle härja i köket tillsammans.
Hallongrottor
Till 20 stycken behöver du:
- 200 gram smör
- 1 dl socker
- 2 tsk vaniljsocker
- 1 tsk bakpulver
- 4,5 dl vetemjöl
Gör såhär:
- Sätt ugnen på 175 grader.
- Dela smöret i mindre bitar och rör ihop med sockret. Blanda resterande ingredienser med varandra och rör sedan ner i smör-socker-smeten. Arbeta ihop alltsammans till en deg.
- Forma degen till 20 stycken kulor och lägg i formar (eller skippa formarna och lägg på bakplåtspapper, det funkar finfint också!).
- Tryck till ett litet hål i varje kula och dutta ner lite hallonsylt där i.
- Skjuts in i ugnens mitt, i cirkus 18 minuter.
- Låt svalna, ät och njut.
Jag drar alltid fram alla ingerdienser i receptet, så man inte plötsligt står där på mitten och saknar någonting viktigt.
Lyx är att kunna gå till storfrysen och plocka fram en burk skogshallon att göra hallonsylt av. 
Jag använde mig av formar till så många kakor det räckte till. Men det gick minst lika bra utan!
Sådärja. Skjuts in i ugnen!
Och ut kom ett helt gäng kalaskakor.
I samma stund lättade molnen på himlen och solen började skina. Liten skulle sova middag och jag fick feeling. Bäddade ner bäbis i vagnen, sov ner honom samtidigt som jag stod med ansiktet mot solen och lapade sol och njöt av kvittret från fåglarna (?) som gav mig vårkänslor.
Och sen, drog jag på kaffebryggaren, tog fram liggunderlag och fårfäll. Och där, hade jag världens skönaste (och väldigt god!) stund. En stund att fundera. En stund att njuta av sin rikedom, livet. En stund att stanna upp och bara-vara-vara.
Smälta och försöka förstå.
Att jag idag börjat baka kalasfika till Litens födelsedag. Hans ettårsdag. Galet! Och fantastiskt. Å en sidan kniper det i magen att han inte längre är pyttebäbis. Men samtidigt är det så fantastiskt att se hur han växer och utvecklas, både på in- och utsidan. Att se hur han börjar formas till en Minimänniska jag bara älskar mer och mer för varje dag. Den är så fascinerande, den där kärleken. Till sitt barn. Så villkorslös, gränslös och ständigt växande.
En värdefull stund.
Senaste kommentarer