Så åkte vi iväg.

Landade i stan i bra tid. Liten hade dagens att-göra-lista redo i lillhanden. Vi började med att putta in morsan i ett klädhak för att i nästa sekund fastna för en fin klänning. Hann däremot inte prova den, förrän det dags att vandra vidare.

Här ska vi in!

 …sa M, när vi stod utanför det där stället. Som när man öppnade dörrarna var fyllt av mjukleende människor med vita rockar och fancypancy frisyrer. Med ytor fyllda av brinnande ljus, en tystnad att ta på, endast avbruten av den svaga, svaga klassiska musiken som spelades.

Varsågod älskling. Vi ses om en timme, sa han.

Min älskade man, med det där finurliga leendet och det största av hjärtan.

Spabehandling. Med avkoppling till max. En stund, bara för mig själv. Med någon som pysslar om mig, från topp till tå. En helkroppsbehandling, med peeling och masker, knådning och bara en massa sånt där lyxigt som jag aldrig skulle få en tanke på att unna mig själv.

Det. Var. Så. Skönt. 

Det enda jag var lite orolig för innan behandlingen satte igång, var att jag är så vaansinnigt killig om benen, och så har jag sån träningsvärk idag att det är löjligt. Men inget av det där var något problem. Jag låg bara där och doftade kiwi och vanilj och mango och massa ekologiska krämer i en salig blandning. Tänkte; somna inte! å kääära nån vad skönt. somna inte, Emmeli! 

Så plötsligt sa den där lugna rösten, nu är den här stunden färdig, och jag utbrast hånäjj, vad synd! för att sedan möta upp mannen och S igen. Vi möttes lagom till att jag lommade ut från det där rummet som var det lugnaste jag varit i, där jag haft en lyxig spatimme med en övre medelålders kvinna med erfarenhet i knådarhänderna och så len röst att hon gärna får bli min godnattsageläsare livet ut eller så.

Men, alltså. Vilken överraskning!

Sen gick vi på stan, bland rosablommande träd och minimalt med folk. Jag med dimma framför ögonen, med kroppen genomvarm och len som en persika. Lugnandades, sådär med näsan ut och in. Det höll i sig. I säkert 10 minuter…

Då satt vi nämligen och beställde lunch och Liten var på sitt bestämda humör. Vevade ut vattenglas, sörplade mjölk med sugrör på glatta livet, tuggade gurka, gastade Nä-ÄÄÄ!!!  samtidigt som han viftade med armarna febrilt i fall att vi inte förstod vad han menade. (kan då meddela att hans Nä-ÄÄÄ! inte är så svårtolkade). Och kastade pannkaka om sig och jag… låt säga; småsvettades lite. Men det var så fint, att få sitta där med mina pojkar. Bara vi. Samlade igen. Lite kaos skadar väl inte, liksom.

Mätta i magarna, glada och ej längre hungerbestämda, drog vi sedan ännu en runda på stan. Med min milslånga lista blev det såklart ohyggligt stressigt eftersom jag inte räknat med att bli inskickad på lyxig spastund och sedan vara lite smågroggy av avslappning. Men det gick ändå bra. Jag shoppade klänning och en massa sånt där att ge bort till älskade och så fiskade jag upp Liten som rymt till leksaksaffären och tagit sig en minikundvagn som han drog runt på där inne och ”handlade på sig” ena leksaken efter den andra i en rasande fart. Enbart iklädd strumplästen (eftersom han suttit i vagnen och jag bara släppte ner honom en två sekunder), med mössan någon annanstans, rödblommiga kinder och ruffs i håret. Typisk vilda-babyn-syn.

Ja, och sen var tiden för dagens utflykt ute och vi var tvungna att susa söderut.

Och nu är det kväll och Liten ska strax sova. Solen skiner sådär kvällsmjukt och han och jag ska ha Morsan-och-Liten-tillsammanstid. Morsan ska motionera och Liten har hoppat i pyjamas och gör nog kväll där i vagnen.

Allt gott till Er!

Lillafrun