Vi väntade och väntade.

Och till slut kom han hem. Mannen. Efter det obligatoriska puss- och kramkalaset i hallen, klädde vi på varsin unge.

Den enen hade det svettigare än den andre. Min kompanjon var på bushumör deluxe…
Men till slut så hade vi kläder på oss allihopa. Såna där som tålde vinden fasligt bra. Morsan drog på sig luva, hon med. Höstigt!

På hallgolvet låg hon som är så söt och förnöjsam att det inte är klokt. Lillasyster, som bara hänger med på alla äventyr vi hittar på.  ”Nu har jag legat här och väntat ett tag. Ska vi inte gå snart, eller vad det nu är vi ska göra?… fast, jag kan vänta lite till . Det går bra!”

Pojkarna och Lillan bangar ytterst sällan på morsans ideér. Idag kom jag på att det ju var stentråkigt att laga lunch hemma, och ville istället packa barn i vagn och knata ner på byn. Köpa med oss varm mat från fräscha macken som är lite som ett mini-mat-hak efter upprustande. Och så skulle vi picknicka i lekparken.

Förslaget köptes rakt av, som ni ser.

Och ni kan tro att Minimannen blev så taggad att han höll på att kolavippa. Det var näst intill en plåga innan vi var framme vid den där himla lekparken.

Men till slut, så var vi framme. Åt oss mätta och lekte sedan järnet, hela högen. Förutom Juniflickan, som bara sov och sov. Fasligt vackert var det där. Och roligt hade vi.
Jag blir som barn på nytt och är sådär aslöjlig och vill att mannen ska ”putta”, för mera fart. Tur att jag kan mantla mig med den där lilla pojken som såklart tycker det är döroligt när hans mamma tjuter av skratt i den där storgungan.

Livet på en pinne!

Alla var mycket nöjda och glada… och skulle bara, en gång till och en gång till…

Till slut gav vi oss vidare. Till gulliga blomsteraffären. Köpte lite höstigt vi kan piffa bron med.  Och sen vandrade vi vår runda. Nu sov båda två. Båda, med mössorna ner på näsorna. Gullbarn.

Mannen och jag turades om att putta vår dyrbara last framåt. Samtidigt som vi mumlade tvåbarnsföräldrar. Tvåbarnsföräldrar!? vad hände där!? 

…

Vi vandrade längs grusvägar, förbi brinnande lönnträd. Genom stormbyar och med solen som värmde så mycket den orkade. 

En sån där familjetur, vi tycker så mycket om.

Den blev det finaste Septemberavslutet vi kunnat tänka oss.

Lillafrun