Ja, titta!

På Julafton levererades den där ursöta, klarröda skapelsen till Lill-spark. Med brett rött sidenband och rosett. Till Minimannen.

S rusade ut och blev mäkta stolt. En aalldeles egen spark.

Undertecknad fällde några tårar för hur underbara, omtänksamma och kärleksfulla människor våra barn är omringade av.

Lillis, som är min systerdotter men som snarare känns som min lillasyster, då det bara skiljer fem år mellan oss och vi alltid levt så nära varandra. Och så Lillsvågge, hennes gullefästman som alltså inte alls är min svåger men som ju typ är det, i alla fall. Dom, är Minimannens Gudpäron. Lyckliga S.

Och idag?

Idag, äntligen, äntligen. Kunde vi premiära. Det var inte föör halt, föör grusat, för stormigt, för mörkt eller föör kallt. Det var helt perfekt sparkföre. Och den där lilla människan satte iväg. Varvade med att rusa fram och försöka göra som man kanse oftast gör när man tar sig fram på en spark.

S.

Och så kommer efternamnet efteråt såklart, men lite hemlisar vill han ha, Minimannen.

Stolt, som ni ser.

Älskade unge.

…

Och i övrigt?

-Jullovets sista dag.

Mysigt och lite småvemodigt. Men vardag är ju bra fint, det med. Och den här avrundande dagen har varit så fantastiskt mysig, vi har avslutat med stil, om vi får säga det själva. Förutom den där premiärturen ovan, gjorde vi ännu en premiär idag. Premiärande av något jag tror den skäggige längtat på länge. Men mer om den fina turen, imorn eller så. Barnen sover och mannen är på brandövning. Snart, snart är min M klar och kan titulera sig Deltidsbrandman också, utöver allt annat han pysslar med. Coolt. Tycker jag. Den här mamman ska ta en lång dusch. Urlyxigt, ju. Vi längtar massor till nytt badrum med skönt badkar, men tills dess är vi bara så glada över att ha den där lilla, men himla sköna duschen.

Må så gott!

Lillafrun