Så blev det ny dag.

Nytt ljus. Visserligen inte lika många timmar sömn som önskat. Men ändå; En Ny Dag. Så märkvärdigt i all oundviklig självklarhet. Tänk så mycket mer hopplöst saker kan kännas i mörka natten? På samma sätt, som det känns så himla mycket mer hoppfullt, så fort det blivit ljust…

..Hon den där typen som kände sig uppgiven och var så orolig i natt, fick till sist, när hennes ögon typ blödde av trötthet, möta den där skäggige i dörröppningen. Lycka! För ja, det var en kaosig dag igår, inte bara för oss här i Stora Lilla Familjen. Men idag, har snökaoset lugnat sig! Tacksamt.

Mannen drog iväg på nytt, redan innan vi andra hade hunnit vakna. Jag och barnen hade morgon tillsammans här hemma, hann till och med hiva ut mattor och pyssla lite innan Förskolan. Det var en sån där lugn morgon, mao. Ibland känns det ju som att man, som morsa, knappt hinner få ut sig själv genom dörren, liksom. Så, det var skönt med en fridfull morgon.

Storebror pep in till sina småvänner och jag och Lillan drog vidare till affären och handlade, för att sedan åka hem och sova. Ja, Juniflickan somnade gott. Medan jag gjorde ännu ett skottningsrace. Faktiskt bara skönt, det hade slutat snöa, var lätt snö och jag fick god friskluft. Och sen kom ju solen också!

Räserförmiddag sedan tillsammans med lilla bäbisflickan.

Hon som både igår och idag, inte haft tid att sova sådär som vanligt, förstår ni. Vaknar och är alldeles busig på ögonen. Tack och lov inte på natten. Men efter bara en, för henne, kort-sovning, så ska hon upp. Stå. Gå. Framåt. Hitåt. Ditåt. Trilla omkull. Resa sig igen. Vingla. Släppa taget med ena handen. Storflina. Vara hur nöjd och stolt som helst över bravaderna. Och allt det där, om och om och om igen.

Myror i brallan i kombon med en liten tandsing på gång, kanske. Fast den där sistnämnda, var liksom borta idag? Gömd. Men så kan det ju vara! (säger hon som så festligt känner sig lite smårutinerad, nu med barn nummer två).

Gullhjärta, alltså!

Så tacksam, så tacksam för friska, välmående, nöjda småttingar. Det är något vi ej kan tacka nog för, jag och M. Och som en spegel av oss, så tycker vi att det är hur häftigt och roligt som helst med pigga, fartiga barn. Idag var det lite småklurigt också. Småhänder som hinner till ställen dom inte borde vara på. Typ i kattmatskålarna, eller i den urplockade gamla maten ur kylskåpet och så vidare. Bara jag vände ryggen till.

Tokpassningen har börjat alltså. Samtidigt som den pågick, städades det kylskåp, packades in varor, matades tvättmaskin och hängdes tvätt. Full fart!

Juniflickan har på bara några dagar helt förvandlats till Vilda Babyn.

Cool. Vild. Och lycklig.

Älskade Lillasyster J.

Men bääääbbiiiiis?…. Du tyyp looovade ju mamma att inte vara äääännu snabbare uppe på småbenen än vad Bjossan var!! 

Men å. Det är verkligen så häftigt att få vara med på livet-resan tillsammans med sina barn.

Och titta här;

När vi städrejsade genom sovrummet, hamnade någon i lill-finkan för en stund. Skitbra tyckte mamman som kunde bädda rent och greja i ett nafs utan hundra passa-lillskruttan-så-att-hon-inte-släpper-andra-handen-också-avbrott. Det var ju fest att stå där och svaja, gosa med kuddarna och leka med leksakerna.

…

Nu är det kväll och vi är en liten trioskara här hemma. Som haft lugn och skön eftermiddag och kväll. Medan Lillan sovit i kapp vad hon kapade av i förmiddags, så hann jag färdigt med hemmet. Smörade för Minimannen sedan och bjöd på färsk pasta till middag. En favo! Och sen har vi mest fantiserat om 3-årskalas, vilken tårta vi ska baka och vilka som ska komma på kalaset. Sagoläsning och snabbt snusande barn därefter. Nu har jag skön och lyxig mamma-Emmeli-tid. Efter lite vila, ska jag krypa ner i sköna renbäddade sängen bland varma småttingar.

Ny Dag. Vilda Babyn. Mammatankar. Och så vidare. Livet. Så fint. Och Ej, att ta för givet. <3

Vi hörs snart igen!

Lillafrun