Det var Kristihimmelsdfärdsdag. Ännu en solig dag i maj.

Barn och pinaler packades in i Rymdskeppet och preggomorsan trampade på gasen och drog iväg. Brandispappan behövde pga jour stanna hemma, men fick drömmig hemmatid som jag törs lova att någon inte mådde dåligt utav, ett endaste dugg.

Dagen för oss andra tre, spenderades ute vid havet.

Vid den där lilla stugan, ni vet. Som betyder så mycket, som har en alldeles särskilt plats i hjärtat. Som förknippas med Snickarmorfar, Målarmorfar som målat dom finaste tavlor jag vet (och också målningarna på stugan som ni ser) och Älsklingsmormor så.

Alla barndomssomrar där. Alla midsommarfiranden. Jag har fortfarande minnena… från sommarlovsmorgnarna som barn.. ljudet av morfars småsläpande fötter mot golvet, tidiga morgontimman. Ljudet av kaffepannslocket. Smärre rädslan över att kanske råka kliva i Mormors potta som stod nedanför sängen efter natten… Mormorskisset som tömdes i rabatten och var den bästa av gödning, menade hon. Så rätt.. men jag har ännu inte gått i Mormors fotspår, på det viset. Hujedamig.

Där sover man gott. Och morgnarna, när havet ligger stilla och fåglarna kvittrar högt. Är smått svårslagna.

Det var allt annat än sig likt där igår, när Morbror S tittade på oss från himlen, istället.

Men älskade lilla somriga gård. Du var ljuvlig, som vanligt.

Tystnaden. Lugnet. Havet.

Barnen fullkomligt älskar stället och rusade runt, in i lekstugan, genom lilla Trollebo (stugan min Morfar byggde för längesedan), ut igen, över kottar, gräs och häll…mumsandes på sin Mormors nybakta sockerkaka.

En släktgård jag så önskar ska finnas kvar i familjen. Länge. Och helst för alltid.

Och längs med slingriga grusvägen, den alldeles vid havet. Vandrade vi bortåt. En underbar tur, allra särskilt för blomtokige modern, till Vitsippsbacken toppade det hela.

Fågelkvitter, vitsippshav, blå himmel, sol och vågskvalpet mitt i allt.

Så åkte vi hemåt. Havsluftströtta. Rullade in på gården som är Vår plats på jorden.

Och i hjärtat; Mitt Smultronställe.

Lillafrun