Har ni sett så vackra vitsippor!

Storasyster Storan susade in genom dörren igår, mitt i Hemmamammalivet när jag höll på att baka matbröd med småttingarna och förbereda för kvällen middag med vännerna. Hon förgyllde min dag med en kram, några minuters systerprat och den vackraste sortens blomster, plockade med kärlek i vackra skogen. Så susade hon vidare. En liten guldstund. Är så evigt lycklig över att ha Storfamiljen nära.

Så fortsatte dagen. Och kära nån, så vi njuter dagarna nu. Förutom några småstunder här och där, inne. Så är det njuteri ute i det grönskande som gäller. Så himla underbart väder, man blir ju alldeles löjligt glad, visst?

Och till skillnad från förra veckan när precis ingenting stämde och jag enbart kände mig otillräcklig som mor och liksom stööp på kudden varje sena kväll. Så är det här en god, god vecka. Det är ju sådär, upp och ner. Oftast har allt sin förklaring.

Nytt för denna vecka är att vi försöker vänja Skrållan, snart-treåringen, att klara sig utan sin efter-lunch-vila.. hon vill sova aaalldeles för länge då, timtals, och blir liksom surare om jag väcker henne efter en lagom timme, än om hon inte får sova alls. Så nu testar vi inte-sova-alls-grejen, och då somnar hon plättlätt på kvällen, till skillnad från senaste veckorna där hon varit bananasbusig vid nattningstid och hennes brorsor som varit sovtrötta har blivit störda vid nattningen och hela kvällarna har blivit nattningsbestyr. Men nu tusan har vi en ny god rutin. Inget behöver ju vara skrivet i sten, vissa dagar får hon sova och sen går det ju att dimpa ner i mammans knä och läsa en bok eller se en snutt Pippi Långstrump också, för att pausa.

Älskade små liven, alltså. Som sagt, ibland är det ofantligt uttröttande, men jag älskar verkligen det här Hemmamammalivet. Det här är det lyxigaste liv jag kan tänka mig… känns så gott att finnas här för småttingarna.

… jaa och så till sista ämnet som jag har på hjärtat… ”MARDRÖMMEN”.

När det blev kväll och barnen sov, skulle mamman vila innan kudden.. vilket kan innebära att gå en kvällsrunda över gården, hänga tvätt i tystnad, sätta sig på sofflocket för ett slag och knåpa ihop ett blogginlägg eller så. Så förstår ni, så tappar jag ner minneskortet till kameran i golvet.. inget särskilt fall alls, det har varit med om värre om jag säger så.. men det där blev tydligen droppen..och 1600 bilder är nu låsta i kortet. Kortet går inte att läsa, varken i kamera eller dator. Jag fick typ panik, alltså. Såg bara framför mig alla bilder som är där, på barnen. Det är liksom det viktigaste. Utöver att jag har gullungarna i min verkliga syn, så är förevigandet i bilder något som är så viktigt för mig också.

Mycket är i album. Sen har vi en superstor NAS att lagra bilderna i… men det har inte blivit gjort nu på några månader.. och mitt fotohjärta blöder när jag tänker på alla Bertil-bilder, hans första år liksom och förstås på alla barnen.

Så idag pågår research för att försöka få hjälp med det här världsliga, men ack så dryga, problemet. Jag knäpper händerna och hoppas att det ordnar sig. Snälla, håll en tumme för mig? .. har en känsla av att det kommer att bli dyrt.

…

Vi har börjat dagen med ännu en vacker springtur.. som nu då sker iiinnan lunch, för att bara det ena barnet ska somna. Mamman får älskad motion, Lillebroren snusar och Skrållan hejar på, ”foottaje mamma!” (fortare mamma) och sjunger ena sången efter den andra. Typiskt härligt! Storebroren är och leker med sina småvänner, någon småsväng/några småvängar dit under veckan gör min storlilla pojke gott. När han kommer hem är han så glad efter att ha fått Storebrorsvilat lite och lekt med sina jämnåriga och konstaterar hjärtligt att; ”borta bra, men hemma bäst!”. Gullhjärtat.

Näpp. Färdigbabblat för denna mor. Nu ska jag och Juni sno ihop lite god efterrätt inför kvällen med vännerna!

Vi hörs snart igen!

Lillafrun