Det är vårdagjämning. En alldeles ny vår, är på intåg. Vilken ynnest!
Just idag, är det ganska så blyertsgrått här i norr och vi är rätt så trötta, efter en energisk gårdag med odling och bakning. Imorn väntas solsken och flera plusgrader igen, så idag tar vi en varlig mars-onsdag, tillsammans. Vilar upp oss lite extra. Pysslar om djuren i lugnan ro. Gosar in oss i tjock ponnypäls och kämpar ut småcyklarna för att njuta av den sträcka av grusvägen som precis tinat fram. Tvååringen trampar så lyckligt fram bredvid sin storebror. Tänka sig, nu har ännu en lillunge lärt sig cykla… i lagården, medan vinterns djurbestyr gjorts i kring. Vi stannar till vid granngården och småpratar med snälla Lasse som donar med veden. ”Lasse köj tjaktoj”, säger Olof imponerat.
Efter lunchen hämtar vi hem skolbarnen. Lyckliga är småfolket som på egen hand kan ordna sig melliset helt själva nu. ”Ni äär så händiga, barnen! Ni kan så mycket!”, hojtar morsan stolt. Jag-kan-känslan, frihetskänslan hos barnen, är på topp.
Toddlern, som just blivit två år och fem månader, har precis somnat ammandes vid mitt bröst. Jag ligger kvar bredvid honom i finsoffan inne i Salen. Runtomkring oss råder absolut kaos, tänk er renoveringsröra, möbler står härs och tvärs och så alla leksaker som lekts med, genom varje rum, samtidigt. Men det där struntar jag i, röran kan jag ta sedan. Nu råder vilostund, jag lyssnar till Lillminstings snusande och hur trion storasyskon påtar i köket och hur dom med den där kreativa ivern, ni vet? .. plötsligt kommer på, att dom minsann ska gå upp till sina rum och tillsammans starta en pokémonklubb. Jag hör hur dom rusar till pysselskåpet och hämtar fram papper och pennor, en skylt till klubben ska pysslas. Det är magiskt att få uppleva deras tighta syskonrelation, ett gäng bästisar.
Nånstans mitt i allt, är jag. Omsvärmad av ett ögonblick mitt i livet. Som betyder, allt.
Det blir bara häftigare och häftigare, för var dag. Hemmalivet. Tryggheten i att våga lita på min egen mamma-intuition, växer sig bara starkare och starkare. Vettet att njuta, små guldstunder som strösslas, dag för dag, blir större och större. HemmaMammalivet sköljer över mig… det här är så rätt. För oss. Tacksamheten är stor, över att vi vågat tänka långt, långt utanför samhällets ekorrhjulsmodell. Att vi lyckas skapa oss förutsättningarna, för vårt alldeles egna livspussel. Det vi med viss glimt, kallar för Drömgårdslivet. Något som inte skulle vara möjligt, om jag och den skäggige inte var så överens. Om några minuter kommer även han hem, sådär onsdagstidigt. Vi samlar inte på gullpengar, vi samlar på tid, tillsammans.
…
Ni är otroligt många nya här inne hos oss nu, hoppas så innerligt att ni ska trivas! Med nya följare och läsare, kommer också frågorna… jag uppdaterade just texten om ”Hur vårt Drömgårdsliv fungerar”.
HÄR, kan ni läsa om vårt Tidstrolleri och Livsinvesterande.
Senaste kommentarer