Hur och när startade Hemma(Mamma)Livet? Har jag alltid så säkert vetat att det är det här jag vill? Vi vill? Har allt alltid varit självklart? Varit enkelt? Är enkelt? Hur får vi allt att gå ihop!?

…

Vi tar det ifrån början, tycker jag!

Det är sommaren 2013, vi har precis fått reda på att vi väntar vårt första barn. Jag har fortfarande ca 1,5 år kvar av min lärarutbildning och med drömmarnas klass med människor, så fanns det inget annat i tanken än att ”jag vill hellre plugga i en dubbelfart allt som går under graviditeten, därefter vara hemma med bäbis i ett halvår och sedan haka på igen med honom på höften, för att kunna ta examen med MIN klass”, än att behöva byta högskoleklass. En riktig specialare, alltså. Jag mådde prima med ”Liten i magen” så allt gick enligt plan; med Sixten som 1-åring, ”tog han och jag lärarexamen tillsammans”. Inget som hade varit möjligt om det inte vore för det idoga teamworket där uppe i norrnorr, med min andra hälft och våra vänner. Vi bodde ju 40 mil ifrån våra föräldrar så ingen barnvakt i sikte, alltså. Glömmer nog aldrig den där dagen när vi hade en slutredovisning och Martin hade Sixten utanför, lilla ”Minimannen” ville plötsligt ha amning och istället för att störa genom att gå in genom dörren till klassrummet, langade vi in bäbisen genom fönstret, längst bak i salen, istället. Parentes för minnen!!

…

Sommaren 2014 hyrde vi en gård hemmavid i Höga kusten, nära Morfars och Farfars m.fl. Vad vi inte var beredda på, var att vi skulle bli totalt nerkärade i den lilla gården och känslan av att vara nära våra kära.. så, kommande året då gick mycket ut på att lösa allt för att kunna köpa den där gamla bondgården. Det blev hösten 2015 och vi hade sedan några månader tillbaka köpt gården jag nyss nämnde, den vi kallar ”drömgården”, som vi lever så hemtamt på idag. Att tacka ja till tillsvidareanställningen jag då fått, var självklar och ett måste av flera anledningar. Stora S var liten ännu och det skavde i hjärtat att han redan skulle börja förskolan, samtidigt som det kändes helt självklart (!), han var ju 1,5 år, ”då börjar ju alla andra skola in sina barn?”…. prick ingen upplyste oss om att det fanns någon annan väg att gå…..

..17 timmar i veckan, som mest, var han där. Vi pusslade. Massor. För att timmarna inte skulle behöva vara fler. Jag älskade att frökna. Men jag avskydde att lämna ifrån mig mitt lilla, lilla barn? När vi började vänta barn två, var vi båda överens om att göra vårt allt för att kunna göra annorlunda. Följa hjärtat. Vara hemma längre. Känslan att ”vi vill VARA med våra små barn.. inte lämna ifrån oss de till utomstående människor, så snabbt det går”, var stark. Såg exempel på familjer som totalt stressade bort småbarnslivets vardag.. kände så starkt att vi inte ville gå den vägen.

Rika på tid med våra barn, var målet. Att leva på lite pengar var vi ju redan vana från studenttiden, så ”det är ju bara att fortsätta så”, tänkte vi. Juniflickan föddes och hon är starten på det, långa, långa Hemma(Mamma)Livet.

På fyra år hann vi bli en trebarnsfamilj. Och känslan av att fortsätta vilja ta hand om våra barn och inte alls åka med i samhällets påtryckningar om heltidsjobb med pyttesmå barn på förskola en massa timmar i veckan osv. osv. , den känslan, bara växte. Jag ville inte vara någon annanstans än just där jag var. Vi kände ju, hur gott vi mådde, allihopa. Så mycket finurligt som kom på köpet med detta livs-upplägg.

…

Att det är jag som blev den hundraprocentiga Hemmaföräldern har varit självklart på flera vis. Barnen har kommit tätt och jag har ammat de alla länge, det är en anledning till att vi inte bytts av här hemma, med det sagt, väcker jag bara tanken att ni förstås kan skapa er ett ”hemmaliv” som ser annorlunda ut än vårt. Hemmamamman bedriver nu som en helt egen verksamhet här hemma med fem barn och ofta småkompisar utöver det. En verksamhet med minstingar medan de tre skolbarnen är på skolan och en verksamhet med de allihopa. Vi skapar goda, lärorika dagar tillsammans; bakar, pysslar, donar, läser läxor, kompisdejtar, tar hand om djuren, odlingarna etc. Och av bara farten får jag/vi massor av hushållsysslor gjorda. Att vara hemma med många barn är lite utav en sport. En sport jag älskar! .. som absolut också kan få mig att se suddigt ibland av trötthet. En sport jag nu har tränat väldigt mycket på så nu går det liksom för det mesta som en dans, jag vet precis var jag ska lägga min energi, har en hel rad med knep för allt möjligt osv. Och jag och barnen är ett sådant team!

Martin och jag är också ett otroligt team. Han drar det tyngsta lasset med det ekonomiska och jag kan koncentrera mig fullt ut på barn, djur, gård och hem under dagarna. Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för att han gör det möjligt för mig att få vara den mamma jag önskar till våra barn, med förutsättningar att kunna njuta så mycket av denna tid i livet.

Alltid, alltid har vi varit så överens om att det är såhär vi båda vill ha det under barnens första tid i livet och därför har det på så sätt aldrig varit svårt, vi har alltid varit eniga. Vi har alltid värdesatt varandras insatser för ”familjeföretaget” lika högt, vare sig man är den som drar in mesta pengarna, bygger vårt hem, eller den som syter ongar, styr upp lekdejter, ser till att hela familjens tvätt är ren och alltid har koll på vad tusan som ska ätas alla mål under hela dagarna, året om.

VI ÄR SÅÅ FINE med vårt upplägg! Jag är INTE i någon kvinnofälla, tvärtom
känner jag mig som den största lyxknös och vill inte inget hellre göra än det jag fyller mina dagar med. Vi lever INTE ojämnställt. VI. ÄR. ETT. TEAM. Ju! –Kompletterar varandra och gör det vi är bäst på och kan njuta i massor av vårt val att leva vardag, våra barns barndom. När vi är hemma båda två, hjälps vi åt med vissa saker medan några sysslor är fortsatt självklart uppdelade emellan oss.. det känns bara så dumt att tänka att jämnställt är likamed att båda två ska göra prick lika mycket av alla sysslor.. vi är överens, vi teamar och är skitnöjda över det.

…

I övrigt tarvar ”drömgårdslivet” sannerligen en hel del kreativitet, som gör att hela ”familjeverksamheten går ihop”. För såklart behöver vi också pengar tex., såsom alla andra, men vi har dels valt att leva på mindre pengar än många andra… sen är att trolla med knäna, gräva där vi står, göra/renovera själva osv, vad som gäller.

Martin är lite som han i ”Sune i fjällen”, ni vet? Han som byter keps bara, sen på’t med ny syssla/nytt arbete. Han har senaste tio åren jobbat deltid på kontoret och alltså varit/är hemma så mycket som möjligt med familjen, men detta är möjligt tack vare att han samtidigt är deltidsbrandman och kan ha jour samtidigt som han är på kontoret/samtidigt som han är hemma med sin familj/samtidigt som han sover…. (tips till er andra, jobba som deltidsbrandman, det behövs!! och ger en bra extraslant till familjekassan + att man gör en otrolig samhällstjänst, hela familjen faktiskt!) något som ju fungerar så väl eftersom jag alltid är ”stationerad hemmavid” och det därför inte gör något om brandispappan plötsligt behöver lämna flocken och dra på larm. Utöver det har vi en rad med andra små inkomstbollar, som att jag fotar för olika företag och lånar ut mina plattformar (blogg + instagram) till företag som vill synas hos mig, eller att vi mitt i allt är ute på ett musikgig tillsammans ..eller säljer hö… etc.

…

Livet är livet, ni vet. Omöjligt att veta DÅ, att jag tio år senare skulle kunna sitta och skriva orden att ”vi firar 10 år med Hemma(Mamma)Livet i år”. Vi hade ingen klar utstakad väg då.. visste förstås inte hur många ungar vi faktiskt skulle välsignas med osv. Vi har tagit allt, pö om pö, år för år, unge, för unge… minns hur en nära människa till oss frågade mig, när de tre äldsta barnen var bäbis ,2 år och 4 år..”hur länge tänker du vara hemma då?”.. varpå jag svarade att ”jag hoppas att det är möjligt tills Sixten börjar skolan i alla fall”.. en försiktig önskan..

-resten är historia.. jag sade upp mig för ett gäng år sedan… och det är ett utav de läskigaste och BÄSTA besluten jag gjort.. och flocken har utökats med två små till.. och här är vi nu.

…

Jag blir faktiskt helt gråtig när jag tänker på hur hårt vi faktiskt jobbat/jobbar för att få allt att gå ihop, dag för dag, vecka efter vecka, år efter år, jag och den skäggige. Drömgårdslivet är ett älskat, alldeles eget pussel, helt enkelt.

Men ni vet? när det känns rätt, så är det också ”lätt”, att jobba hårt.

…

Som jag sagt förut, det finns lika många lösningar och egna små vardagspussel, som det finns familjer. Många, många gyllene medelvägar finns att ta som gör att var familj som vill, kan investera i tid tillsammans. Varje månad när lillungen just fyllt ett år, är så dyrbar, tex… tänker på den där trasiga lilla nymamman med skav i hjärtat över att lämna ifrån sig lillungen, bara strax över året gammal… -kan jag få vara din lykta? som säger ”kanske kan ni pussla, så att ni kan vara hemma tillsammans ett halvår till i alla fall? kanske kan ni pussla, leva på liite mindre pengar ett tag? kanske, ska ni lyssna på det värkande mammahjärtat? det som säger det mest naturliga…”.. jag törs lova att häftiga grejer kommer hända då..

…

Orden har inget slut men novellen behöver rundas av.

Så hur startade allt? – vi lyssnade på våra hjärtan. Struntade i normen. Och körde. Kanske kan vi med vårt lilla pussel, få vara en väckande viskning som säger att ”det finns olika vägar att ta genom småttinglivets dyrbara år..”..

…

Frågor på det?

Del 2. Kommer snart. Vad önskar du helst läsa om då?

…


Emmeli