En guldgruva.
Vi går och lägger oss tidigt här.
Som att kroppen vet att den får vara precis hur trött den vill, och så är den det. Avslappnad inifrån och ut. Vi bär med oss den redan sovande bäbisen och kryper ner alla tre i bäddsoffan där uppe. Det mysigaste som finns; att ligga mitt emellan mina två.
Antingen somnar vi direkt eller så ligger jag och M vakna och viskpratar om sånt vi kanske inte hunnit med på senaste tiden, eller bara fantiserar och drömmer om framtiden som är det roligaste, och mest spännande, vi vet. Och som igår, tittade vi i gamla fotoalbum som mamma-mormor plockat fram. Titta i det här så får du se vad Sixten är lik dig!
Åh, vad roligt, tänkte jag. Det har liksom hittills bara pratats om, ja nästan bara i alla fall, hur otroooligt lik han är sin far. Och ja, det vore väl bara fånigt att försöka motsäga det. Han är lik sin far. Men, det ena behöver ju inte utesluta det andra. Framförallt är ju Liten mest lik, sig själv. Han är han. Men visst är det lite småroligt att hitta likheter från mamman och pappan, småcharmigt liksom. Och vi konstaterade, jag och mannen, att mamma-mormor har rätt. Han är lik sin mamma, också! Tjoho!
Och syrran var snygg som bara den och bar den där tröjan jag bara drömde om när jag var liten; my little ponny-tröjan. Ser ni vagnen? En ljusblå Emmaljunga i skinn. Inspirationen från den är resultatet av Litens vagnsval. Jopp, han valde själv…
Ha, ha. Plyschdress, rygga och fårskinnstofflor. Stylish, så det förslår! Här är jag nog lite äldre än Liten, men bilden är så skön och jag liksom känner min målmedvetenhet, redan där innanför mjuka plyschen.
Åh. Det är så roligt med gamla foton. En guldgruva.
Kram/lillafrun
Februarimåndag.
Kan det vara sidensvans? ..din röda tofsboll? undrade han. Och visst hade han rätt. Pappa-morfar, alltså. Han som småskrattande serverar vitlöksbröd till skatorna där ute, i hopp om att dom ska klara sig från förkylningar. Så skottar han vidare så det bara ryker om det.
Älskade pappa.
Mamma-mormor pensionärsskolkar och är på jobbet igen. Vilken en! Ringer därifrån och undrar om krämig laxpasta blir bra till middag. OM! , säger vi och dregglar av bara tanken.
Så vandrar vi runt tommelmon, och jag försöker få mannen att förstå hur fruktansvärt halt det var när jag gick där senast… du kanske kommer ihåg min mardrömstur?
Och snön pendlar mellan att yra och falla rofyllt. Här inne yr hon som inte alls lider av städhybris, men som bara helt enkelt älskar att städa och som gör det mycket och gärna. Idag har hon hjälpt den där penisionärsskolkande och tokstädat här hemma i varma huset, gjort precis som jag alltid gjorde när jag bodde här hemma. Städade, tände ljus och gjorde mysigt och fint tills päronen kom hem från jobbet. Blir du aldrig less på att städa? , undrar mannen. Varpå han får en lååång utläggning, med höjden av entusiasm i rösten, om hur fantaastiskt, underbart det är att svajsa runt med skurtrasa och känna skurmedelsdoft.
Okej. Jag är lite knäpp. Men jag lider inte utav det! (Precis som pippi inte lider av sina fräknar..!)
Mörkret lägger sig och eftermiddagslugnet infinner sig. Brasan har brunnit ut, det är bara fläkten som hörs. Tore-hunden snarkar och sover. Bäbisen likaså. Jag ser min chans för en stunds egentidslyx och ger mig ut i hardcoregymmet, alldeles själv. Cyklar och svettas och känner hur jag töms på energi, benen blir otroligt trötta och den där järnsmaken i munnen infinner sig. Galenskap för vissa. En kick, för andra.
Sen går jag in, endorfinfylld. Fräschar till mig och så börjar vi sedan med middagen. Krämig laxpasta. Du förstår. Gott.
Älskade mamma-mormor kommer hem och vi samlas vid middagsbordet och äter tillsammans. Och nu sprakar elden igen och det är kväll. Den kommer troligtvis innehålla otaligt många varv runt i huset, krypandes på knä efter en bäbispojke som är i full färd med att upptäcka livet. Det där, blandat med stunder i stora soffan, med benen högt och pulsen låg. Alltsammans, nära dom jag älskar så jag nästan får dåndimpen. En kväll i huset jag för alltid kommer att kalla för hemma.
Får man lov att ha det såhär, en vanligt måndag i början av februari?
Önskar att du har det gott, du med.
Kram/lillafrun
Det är gott.
Måndagmorgon. Sprakande brasa. Hallonsylt i filen. En morgonruffsig morsa. En superpigg bäbis. (Du som är/har varit i ”branschen”, förstår den kombinationen; en trött och en aspigg. Ha,ha). Han väckte mig i morse med klappar på kind och världens gulligaste ma-ma!
Nu pågår långkallsongparty och morgonlek medan snön yr utanför. Pappan jobbar bakom dataskärmen och mumlar om spännande saker. Jag och Liten? Vi är så jädrans lediga och njuter så det står ut genom öronen på oss!
Det är gott att vara här.
Kram/lillafrun
En fradgande sprätthöna.
Idag var det 40 lååånga, låånga mil.
Men vi är framme! Helt underbart. Jag har varit spänd som en stålfjäder hela bilresan och typ kört mer bil än mannen som på riktigt satt vid ratten. Det var inget roligt före idag. Till en början var M så gullig och förstående och sa mest så älskling, jag köör ju lugnt, det är ingen fara. Men efter närmare 40 mil med en sprätthöna som typ fradgat fram körtips i ultrarapidfart och velat ha full kontroll åt alla håll och kanter, så var han inte lika len i tonen längre.. ha,ha!
Efter 7 timmar var vi framme.
Då hade vi i och för sig stannat på Biltema en sväng, varit på Ica Maxi i Umeå och utfodrat oss alla samt stannat en snabbis i Övik för något jätteviktigt; att få tag på den där himla Marabou Japp. Den som jag tjatade på mannen att köpa förra helgen, som han inte fick tag på och inte kompenserade med att köpa något annat chokladigt utan kom hem tomhänt och erbjöd en mangosmoothie istället. MANGOSMOOTHIE!? , sa jag. JAG VILLE JU HA CHOKLAD!!!
Nåväl. Det där var förra söndagen och det funkade ju uppenbarligen med en mangosmoothie också. Men är man chokladsugen, så blir det liksom floppartat när något annat erbjuds, du förstår mig nog. Nu, är den där chokladen min i alla fall, och det som återstår är bara att se om den verkligen är så god som ryktet säger.
I alla fall.
Vi är framme.
Här hemma i höga kusten, såklart. Har landat hos världens gladaste mormor och morfar. Liten är totalspeedad och vet inte hur mycket han ska busa. Som för att ta i kapp alla timmar han suttit stilla idag.
Mamman och pappan är rätt trötta. Har blivit ompysslade med stora kramar, himmelskt god middag och såna där lyxiga ord som gå och duscha ni, vi passar Sixten!
Liten trampar på, håller i sig med ena handen eller ingen alls. Tore-hunden går efter som ett ulligt pärlband. Kanske, kanske har han en leverpastejbit som tappas på golvet snart? (så tänker Tore. Och masar vidare, efter den där lilla virvelvinden till bäbispojke).
Så, ja. Vi har det väldigt bra här. Och som du förstår, kommer det inte att gå någon nöd på oss. Vi ska precis hugga in på årets första semla. Mammas nybakade minisemlor. Håhå, den med mest grädde. Min.
Tack för alla hållna tummar och kör försiktigt! idag!, rara Ni.
Kram/lillafrun
Om allt går som det ska.
hej, det är jag.
Liten. Minimannen. Pastellkungen. Lill-Martin. Nu orkar jag inte rabbla upp fler namn. Jag heter ju egentligen Sixten.
Riktigt fräsigt namn faktiskt.
Sådärja.
Äntligen, äntligen, äntligen är vi på väg.
Men det är världens snöyra. Hade yrt så mycket i morse att bilen fastnade på första försöket att åka från lyan. Stackars mamma och pappa. Dom har gått ann som jagvetintevad nu på morgonen. Morsan har städat (det bästa hon vet är att komma hem till nystädat) och packat och tagit hand om mig, såklart. Pappa har burit och burit och gjort matsäck och skottat fram bil.
Och nu har jag har suttit här i bilen en lång stund, när pappa grejat utanför för att skotta loss oss. Mamma har suttit här bredvid, som sällskap. Så var hon ute och tog i allt vad hon bara kunde, så bilen till slut kom loss.
Nu väntar vi på att traktorn ska komma. Så vi kan ta oss ut på stora vägen. Det borde vara bättre där. Men är det inte det, då vänder vi, säger mamma. Hon är en riktig chicken när det gäller att vara ute på vägarna. Och det här vädret. Är ingen favorit, precis.
Pappa är lugn.
Håkan är med, såklart. Och han är också lugn.
Så ja. Om allt går som det ska, drar vi på äventyr idag. Alla tre, alltså. En hel vecka. Sju dagar av absolut lyx. Jag längtar. Morsan verkar också längta. Hyper, liksom. Så klagar hon belåtet över sin Träningsvärk som hon tydligen dragit på sig. Fånigt. Fååånigt, tycker jag.
Pappa är ändå starkast. Han är stark som en björn faktiskt.
Visst har jag fin ryggsäck? Lika som mamma.
Nu kom traktorn. Vi rullar iväg. Håll tummarna för oss idag.
Hejdå.
/Liten
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
