Samma värld.
Jag känner mig näst intill frustrerad. Det. Går. Ju. Inte.
Det går inte att förklara, beskriva eller berätta, så att någon som inte varit där kan förstå. Förstå; hur vi har haft det,vad vi har gjort, vad vi har upplevt,hur dom har det.. i den där delen av världen, som är precis samma värld som den vi lever i, men som är så olik, så olik. Den ”rika delen” (Läs: Exempel Vi i Sverige) har något som den ”fattiga delen” inte har;pengar till mat,skola och husrum. Men dom har något som vi inte har; en oändlig tacksamhet, glädje och familjekänsla som inte går att köpa för pengar. Jag erkänner. Jag har fått mig en rejäl käftsmäll. Ja faktiskt. Än hur tacksam jag tycks mig vara över livet här i Sverige. Jag kan muttra över småskit. Det kan jag. I Gambia, där muttrades det inget. Möjligtvis om vattnet i brunnen var slut, eller om det inte fanns mat för dagen eller om man inte hade råd att betala skola för sitt barn.
I Njawara,den by, långt ute i tjottahejti, som vi levt i, är inte saker och ting tagna för givet. Vi har bott i hyddor, ätit mat lagad över öppen eld, gått på toa med paddor, ödlor och fladdermöss hängande i taget. Ibland gick det till och med att spola……
Vi har vaknat om nätterna av fladdermöss-gängen som suttit uppe i hydd-taket,av åsneskriken,hyeneskriken. Av fågellivet utöver det vanliga och, ej att förglömma- ”böneutroparen” som sjungit (Läs: skrikit) ut sin kärlek och tro med det galnaste vibrato på rösten du kan tänka dig.
Vi har besökt skolan, där avgiften för ett skolår kostade 45 dalasis. Ca 10 svenska kronor. Det var mååånga, många som inte hade råd att ge detta till sina barn. Förstår du!? 10 spänn liksom? Vi studenter var ju tokrika jämfört med alla där, så våra slantar som vi samlade ihop till skolan, blev för dom en stooor,stor slant. Vi hjälpte många. Så himla skön känsla! 😀
Vi har besökt byns klinik, där den vanligaste dödsorsaken är malaria. Där kom vi, utrustade med varsin, exakt uträknad, dos av malariamedicin och med myggstift upp till tänderna. Lyxiga Vi.
Vi har tågat över savannen i 40 grader värme och steksol för att gå på bröllop. Det liknade inte mitt och M´s. Om jag säger så. Vi vandrade genom byar och plockade upp folk efter vägen. Vid varje stopp blev vi inbjudna till deras hem. Vilket kunde bestå av en järnställlning till säng. När alla hade fått en plats att sitta på, då bar det iväg mot nästa hem. Det var en del ur ritualen, Bröllopet. Trots att folket hade det så knapert, så var dom glada.
Vi har även fått lektioner, i och av, fyra olika afrikanska stammar. Det har varit magiskt. Sjunga spela och dansa.
Vi kommer hem med nya perspektiv på livet, jag kommer aldrig att glömma barnens ögon som skriker på hjälp men som mot oss, bara mynnade ut i ett leende ”what´s your name?”. Vilket ungefär betydde detsamma som ”Snälla, hjälp mig, ge mig någonting. Bara något.” Nä, aldrig kommer jag att glömma. Vi kommer hem med lättare resväskor och mindre pengar i sparbössan. Mycket har vi skänkt bort.
Vi kommer hem med ett lättare,tyngre,större och ett mer tacksamt hjärta. Afrika, Gambia, Njawara- vilken grej!
Det är svårt att beskriva. Det går inte att förklara. Det måste upplevas.
Och vet du?
…jag klappade en kroko. Yeah!
Senaste kommentarer