Men alltså. Shiiit, vilken dag det här blev.

KAOSDAG.



Jag cyklade upp på skolan, glad i hågen och endorfinkickad efter träningspasset. Vi åt lunch, jag satt där med min gräs-änka-matlåda; kesella med nötter och grejs och avokado.. Sen drog vi igång med rapportskrivandet. Tömde huvudet totalt och jag fick ett lyckorus när jag insåg att jag nog var klar med diskussionen, det sista på hela rapporten alltså. Tokglad och efter få minuter blev jag sådär bränd i huvudet och ville bara hem, huvudvärk hade jag dragit på mig också.

Men…

Till min fasa upptäckte jag att den rätt stora uppgift som jag och vännen förberedde och gjorde förra veckan, den som ska redovisas imorn, inte var rätt utförd. Panik. Hur i hela friden skulle vi hinna få ihop något nytt på några sketna timmar?

Uppgiften var att planera ett projekt med utförligt lektionsmaterial, med förankring i läroplan samt utforma betygskriterier för betygen E,C och A och bla bla bla. Hungriga och jag efter-att-ha-skrivit-rapport-trött, var det ändå bara att helt enkelt sitta kvar i skolan i flera timmar till, och skriva så ögonen blödde. Och allt krånglade så klart och stressade var vi och till slut låg vi i en hög och skrek av skratt. Vad göra liksom? Den som skrivit vetenskapliga rapporter vet att det inte är så lätt när man suttit och ”ordbajsat” och fått känslan av att vara klar…och direkt på det måsta börja om på ett nytt ”ordbajseri”.

Men…

Vi gav oss inte. Tusan heller! Vi har ett arbete. Imorn får vi se om det duger. Vi cyklade sedan hemåt i en räser-fart och jag slängde i hop en omelett, som såklart brändes, och jag kände mitt i allt att NU är det dags för samarin. Tappade ut hela påsen så det blev inte mycket av det. Men jag hann inte göra något åt saken, för jag skulle upp på skolan fort igen och lyssna på kära vännen T´s konsert. Och jag hann. Med andan i halsen.

Och…

Tack och lov hann jag precis fram innan himlen helt och hållet öppnade sig och åskan kom (där fick jag förklaringen till huvudvärken). Jag är livrädd för åska. Ja, livrädd. Min storasyster Mallanbrallan har suttit med mig många timmar i bilen om sommarnätterna. Ja, och på min åsk-rädsla så gick larmet på skolan så det tjöt utav vettet och jag är jordens mest lätt-skrämda människa, så jag hade lite panik där och då. Gissa om jag saknade M som alltid brukar kunna lugna mig? Det visade sig vara inbrottsalarmet som gått, då det trodde att det var inbrott. I själva verket var det åskmullret som gjort att fönsterrutorna skallrat så mycket och larmet gått.

image (58)

Jo, men…

Jag lugnade mig. T kunde köra igång med sin konsert, lite senare på grund av larmet. Superbra, snygg och skön konsert! Dock kände jag mig fortfarande stressad, så när jag kom hem så tänkte jag att i vilket väder som helst, så ska jag ut. Ut, ut, ut. Jag gick så fort jag kunde och vips mötte jag kära grannarna. Maja-hunden och hennes husse. Vi bestämde oss alla tre,för att trotsa regnet, som kommit tillbaka ifrån ingenstans och nu fullkomligt öste ner.

image (54)

Kaosdag, men med mycket bubblande skratt mitt i allt under hela tiden. Jag och E skrattade gott när vi ikväll gick ute i ett väder som nog inte så många skulle välja att kalla ”underbart”. Men det gjorde vi! 😉 Nu ska jag försöka torka mig. Det känns som att jag har kissat på mig. Men jooo, jag är sääääker på att jag inte har gjort det!!

Lycka, men samtidigt den där känslan av olycka, i brallan.

ADJÖKEN!

KRAM/lillafrun