Vojne vojne…

Gott nytt år allihopa!

Idag är det nyårsdagen. Årets första dag. Början på något alldeles nytt. 1 januari. Och titta skenet ute! Otroligt vackert.

Jag vaknade, intrasslad i mannens varma armar, i den där högen av täcken och kuddar som gör att man aaaldrig vill kliva upp. Mamma lovade i natt, när vi gick och la oss sådär apsent (tänk preggo, då är 22 sent), att imorn ska ni få sån där brakfrukost igen. Så, så fort vi hade vaknat var vi snabba ner för trappan och njöt av årets första långfrukost.

Men sen hände något. Fråga mig inte vad. Men grannens kommentar när hon kom in genom dörren var Oj, är det Lilla My idag? …Utan att jag ens hade öppnat munnen alltså. Och sen brakade det lös och jag drog igenom hela känsloregistret. Först sur, arg, otålig och ledsen. Jag blev plötsligt asless på att vara gravid.  Att inte kunna se sina egna fötter, att känna sig otymplig när man ska ta på sig skorna eller att inte kunna andas när man försöker raka sina egna ben. Fjantgrejer, JAG VET, men, jag kände så. Då gick vi ut på en promenad.

Och det var alldeles krispigt ute. Och humöret, ja, det blev bättre. Sen stängde jag in mig i pappas gym och körde slut på mina axlar, min mage och rygg och trampade på cykeln tills svetten droppade. Och sen, efter årets första träningspass, så var jag snäll igen. Vojne vojne…

Hur har din första dag på året varit?

Kram/lillafrun