av Emmeli | maj 23, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Musik
När klockan närmade sig middagstid igår, blåste vinden rätt stark, om än varm. Det kändes som om himmelen kunde öppna sig vilken minut som helst och att kvällens efterlängtade grillhäng tillsammans med den där fantastiska klassen som jag haft turen att hamna i, kanske skulle måsta ställas in. Vi skulle fira att det fjärde året är över, att vi är så hiiimla, himla nära att vara heelt, helt klara. För nä, än hur mycket vi kanske önskar att vi skulle kunna säga att vi har examensbeviset i handen… så är vi inte riktigt där ännu. En liten skvätt av denna evighetslånga, men ack så roliga utbildning, är kvar. Jag var kanske så uppe i mitt lyckorus över att ha klarat året i kombination med preggomage, minibäbis och allt… att kanske verkade det som om jag var i målets mål. Vi kan kalla det för att jag nått ett delmål. Ett stort ett. Det är svårt att förklara. Så vi skiter idet. Men! TACK ni fina, för alla grattis och hejjarop. Ni veeet väl att ni är som en underbar hejjaklack som jag får världens boost ifrån!? TACK. <3
Nu går vi vidare.
Helt plötsligt, så la sig vinden och himmelen öppnade sig. Men inte för att ge plats för regnet, utan för att släppa fram solen. Det var galet varmt och vännerna strömmade från alla håll. Den ena gullvännen, med pallar bak på cykeln, vindruffs i håret och världens snällaste leende. Jag njöt så av att se allihopa, ibland kom jag på mig själv med att bara stå och titta på dom. Det där är lycka för mig, att träffas och att vara tillsammans. Jag vet att det inte är för evigt, på detta sätt, så jag hade stundvis en vemodig känsla i kroppen. Att säga hejdå är det värsta jag vet. Och nu var det ändå bara ett hejdå, för sommaren.
Alla var på strålande humör. Grillarna leverade den ena goda grillningen efter den andra. Vi körde på den där versionen att alla fick ta med precis vad dom ville, ingen behövde rådda något mer än någon annan. Det var det lilla i såna fall. Alla hjälptes åt. Och bara den grejen, kan få mig rörd.
Att alla är där och vi gör kvällen tillsammans.
”Våra barn” som vi säger. Klassbäbisarna. Jag fullkomligt äääälskar när vännerna är så nära oss, tre gringos. När älskade C kommer med våtservetterna i högsta hugg, när det behövs, som om det inte vore det minsta ovant att torka bort vaddetnukantänkasvara. När gull-N säger jag går och byter en blöja på Liten. När mamman och pappan i Lilla familjen får halvt ta kol på varandra, genom att spela kubb på olika lag… Liten? han satt tryggt i olika famnar och hejjade. På mamma såklart!
Baby team.
Ja, du ser ju. Lyckligt lottade, det är vad vi är.
Alla levererade snygga kubb-poser och jag funderade samtidigt på om det verkligen är nyttigt att vara sån tävlingsmänniska som jag är. Dom där avgrundsvrålen som bara kommer av sig självt, utan att jag ens hinner vara i närheten av att stoppa mig själv, när jag inte lyckas slå ner dom där jädra kubbarna.
Så, sådär hade vi det igår. Skålade för oss alla. Grillade en massa olika,goda saker. Sjöng En vänlig grönskas… i fyrstämmig sats. Skrattade. Spelade kubb. Njöt. Myste med bäbisarna. Och konstaterade att vi hade det himla bra. Och när det började bli natt, graderna var fortfarande varmare än 20, så öppnade himmelen sig. Och denna gången, för regnet. Sommarens första sommarregn. Då var det dags. Att kramas, säga hejdå och gå in och sova. Jag somnade som en prinsessa med den härligaste känslan i magen; Tacksamhet.
Tack klassen för igår. Vi är allt… i en klass för sig.
Och idag vaknar vi till fredag.
Jag fick mig en låång sovmorgon, så fantastiskt skönt. Och nu är det bara den där ”lilla, korta, inte alls jobbiga” att göra-listan som ska tas tag i. Men igår fick vi ju en bra början, det mesta i klädväg är nog packat. Nu är bara att komma ihåg allt från Litens D-droppar, till morsans pilatesboll. Håhåjaja. Och när packningen är klar är det hundra saker till som ska göras. Det är helt klart dags att sätta igång! Men jag bara mååste få sätta mig ute på trappen och njuta av kaffekoppen, en liiiten, liten stund till. Ja, det får jag.
Vilka dagar vi har alltså. Det är så att jag får nypa mig i armen.
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 22, 2014 | Dagens outfit, Emmeli funderar, Musik
Jag är fäääääääärdig!!!
Fjärde året på musikhögskolan. Aspreggo, nymamma, att vara heelt Liten-ledig… och allt vad jag hunnit med. Samtidigt som studierna rullat. Svårt att förstå att allt det där går att få ihop. Med vill man något tillräckligt mycket, då kommer man långt, tänker jag. Men ja, jag är stolt över mig själv. Det får jag vara. Nu är jag i mål. För den här gången. Obeskrivligt skönt, och jag har nog inte riktigt förstått det än. Med det kommer nog. Ikväll ska vi fira.
Så nu kan jag säga det där ordet jag längtat efter att kunna säga. Fäääärdig!
Och ända sedan jag kom hem för några timmar sedan, så har jag tänkt att jag skulle lägga mig och vila, för att vara pigg till ikväll. Jag har varit helt hysteriskt trött idag. Trots mannens försök att ge mig en koffeinkick i morse. Jag bara måste visa dig…
…en fusk-latte, mocka, eller vad han nu sa att det var. I alla fall. Förstå att han ställde sig där i ottan och skummade mjölk och grejjade. Det finns ingen som han.
Men nä. Jag har inte lyckats vila en sekund. Först ville jag såklart mysa järnet med den minsta här i familjen. Och när han somnat så drog jag åter igång projektet ”garderobsrensning”. Nu är tre stora kassar, fullproppade med kläder, utrensade. Mina garderober och mannens garderober är städade. Alla tre gringos väskor, tokfulla med kläder för en hel sommar, är packade. Baltanen är städad. Och sen har jag fixat lite inför kvällen…. det står ett gäng bord och stolar ute på gräsmattan. Ljuslyktor som är beredda att tändas. Och ett gäng grillar som snart ska få visa vad dom går för. För som sagt, ikväll ska vi fira. Och inte bara jag, Liten och mannen. Vi blir flera.
Så nu börjar det, sommarlovet. Och sommaren som jag tror kommer bli alldeles, alldeles underbar.
Tjohoooo!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 22, 2014 | Emmeli funderar, Liten 0-3 månader
Tänk att det är såhär varje år, sa jag.
Vadå? frågar han.
Jamen, hur kan dom helt plötsligt bara vara där, från nästan ingenstans. Nästan utan förvarning. Och helt plötsligt bara brista och göra det sådär vackert så det, nära på, gör ont i kroppen. Jag menar knopparna, förstås. Dom som i ett knyck förändrar det där uterummet som under långa och mörka månader bara varit kalt och kallt, till att helt plötsligt bara göra allt ordslukande vackert. Det är inte bara knopparna och det där gröna. Ljuset också. Kan man få nog? Nej, jag tror inte det alltså. Det är så magsikt, tycker jag. Att vara ute, särskilt om kvällarna när det fortfarande är ljust och varmt och så dom där kvittrande fåglarna på det. Om några dagar ska jag göra bland det bästa jag vet med den här tiden på året; plocka liljekonvaljer. Jag blir som berusad när jag stoppar näsan i en sån bukett. Förresten, jag blir som berusad av hela alltet nu…
Det är så vackert.
Jag och Liten hade mamma-son-tid igår eftermiddag. Vi tog en rask långpromenad, mycket längs vattnet. Och jag försökte konversera med honom och säga tänk att det kan bli såhär grönt!? Det nästan sticker i ögonen. Visst är det häftigt att det blir såhär gudomligt vackert, nästan i ett knyck?
Liten höll med. Han med så många års erfarenhet av detta… men jo, han höll med. Det är vackert. Och ljust? Ja, det skriver han nog under allra mest på.
Den promenaden fyllde på mitt orka-redovisningsdag-nummer-två-konto. Så idag vaknar jag och känner mig taggad! Gruset i ögonen ska bara bort, och ostyrigheten som bor på huvudet… kanske lättare sagt än gjort. Men jag ska allt göra mitt bästa. Att ställa sig på baltantrappen och sträcka på sig, andas in det gröna… för ja, det dofffftar ju så gott nu också! … ja, att göra det, får blir en början till grusstädandet i ögonen!
Ha en fin torsdag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 21, 2014 | Emmeli funderar, Musik
Jag är så löjligt glad just nu.
Har precis satt mig på trappan utanför baltanen. Det är sommar idag. Det var det redan klockan åtta i morse när jag cyklade mot den där dagen som jag både längtat och bävat inför. Vad har jag gjort idag, egentligen? Jo. Allt ”projektande” tillsammans med kompanjonen, det som jag jobbat med allra mest under det här fjärde året på musikhögskolan, har idag redovisats. En början, en del av, examensarbetet kan man säga. Redovisning alltså, på ett sånt där prettovis, du vet. Med opponenter och hela tjottafräsen. Som vanligt tycker jag alltid att det är rätt så pirrigt att stå och prata inför folk. Det tyckte jag idag också. Men jag känner mig så himla nöjd. Jag och C är ett grymt team (tack för allt, igen och igen och igen<3) och med minimannens boostande i form av det gulligaste leendet och mannens lycka till snygging! innan jag vinglade iväg på cykeln i morse, kunde det i princip inte gå annat än bra. Och nu är det över.
Så förbenat skönt.
Vackra Tack för allt -blommor ifrån gänget, eleverna och fröken i klassen, klassen som vi lånade för att testa om vårt projekt var något att ha eller inte.
Paket också? Det var inte till mig. Vad som var där i?
… En kråka. Världens sötaste lilla mjuka, ärtfyllda, kråka.
…Prästens lilla kråka.
….Sixtens lilla kråka. Och en utav hans allra allra första böcker. Så gulligt att jag smäller av. Gänget tyckte att Sixten hade gjort ett bra jobb som hängt med där inne i magen, på alla tokigheter. Han var helt enkelt värd en present. Så fint.
Ät- och sovklockanfix och sånt har gått helt underbart bra idag, så himla skönt. Liten och M har cirkulerat runt mig med en diameter av max några minuter. Väldigt fiffigt! Stundvis har S spatserat runt inne på högskolan och charmat alla han mött. Smilat åt alla, det spelar ingen roll om han aldrig sett dom tidigare. Han bjuder på sig själv. Ja, det gör han. Vår älskling. Och nu är det alltså bara en endaste dag kvar, sen så. Imorn är det inte vår uppgift att redovisa, imorn ska vi istället opponera. Spännande! Men klassen är den bästa, så stämningen är på topp. Applåder snålas det inte på, det peppas för fullt och alla är förstående och bryr sig om våra två ”klassbäbisar” (ja, det finns en till gullis också!). Helt underbart. Så nu är det ledig eftermiddag som gäller. Pussa och krama i kapp den där minimannen, spreta på tårna i gräset och njuta av att det gått så bra idag.
Näpp. Nu ska jag sluta babbla. Har ingen aning om vad jag plitat ner i min dagbok denna gång. man blir ju sådär lite små-tom i huvudet av att sitta och lyssna så flitigt under en hel dag. Och så en amningshjärna på det.. Det jag ville föreviga i ord, var nog helt enkelt att jag har haft redovisning idag. Att den gick bra. Att jag fick fina blommor och lilla S ett paket. Att jag är så glad för vännerna. Att det är sommar. Och att jag är så nära, nära nu….
Typ så.
Ja. Nu kan jag snart säga det där ordet jag längtar så efter. Imorn. Imorn, då tusan!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 21, 2014 | Musik
Och så blev det den där onsdagen.
Äntligen, säger jag med skräckblandad förtjusning.
Liten knyter både tår och tummar för mammans skull.
Nu kör vi!
Hej. Och hå!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer