Om jag bara kunde hitta ett ord som beskrev den…
Känslan jag har i kroppen, just nu.
Nöjd. Lugn. Välmående. Pigg, fast trött. Trött, fast pigg. Kär. Tacksam. Småduktig. Lycklig.
Och så blandar vi dom där känslorna, till en.
Den känslan, har jag nu, ja. Men om jag säger såhär; den har inte riktigt funnits där, hela dagen….
Jag visste redan från början, att det här skulle bli en småomöjlig dag. M 100 mil bort, jag med en heldag inplanerad, med bland annat en föreläsning på drygt tre timmar. Det där ville jag få ihop, och samtidigt känna att jag var världens bästa mamma till S. Svårt läge. Mycket svårt.
Men på förmiddagen gick det som hejsan, jag och C, exarbeteskompanjonen/gullvännen, du vet, vi jobbade på och kom en bra bit på väg, på en gång. S sov gott, och anade inte att mamma tråkade sig. Vi tog sedan lunchpaus. Och efter lunch, då började allvaret på riktigt. Föreläsningen sändes så vi kunde se den på nätet. Så E (han som är C´s kärlek och min typ-som-en-storebror), C och jag och Liten bänkade oss framför stora dataskärmen. Omvandlade vardagsrummet till en föreläsningssal, fastän med fotpall, flera koppar kaffe och fotöljer istället för hårda stolar och kaffetorka. Och så en bäbis mitt i alltihopet.
Utan att tveka måste S varit sötaste studentprinsen någonsin. Det var inte heeelt lätt att koncentrera sig på vad den där gubben i den lilla rutan, på den stora skärmen, sa. Särskilt inte när ljudet krånglade så den lilla stackaren fick ta om typ 20 minuters föreläsning. Lilla gubben satt i ett rum på universitetet i Luleå, med en mick och en kamera framför sig. Och vi, hela klassen här från Piteå, satt utplacerade i våra vardagsrum och hade det gott. Sååå konstig grej!!! Dagens teknik, säger jag bara! Liten hade det inte dåligt han heller, men helst hade jag förstås sett att han var med sin pappa istället för att behöva ”Leka föreläsning”. Särskilt, när lilla Minimannen visst bestämt sig för att inte sova mer än förmiddagsblunden, på typ hela dagen. Så jag vaggade och vaggade och lekte lite och serverade bäbis mat och försökte samtidigt lyssna och lyssna. Efter dom där tre timmarna var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette.
Men, då visste jag att mannen var på väg hem. Och jag ville faktiskt fixa en del tills han kom hem.
Så vardagsrummet förvandlades igen. Den där jädra tvättapan, som legat i maskinen från i morse, hängdes. Och sen började vi laga middag, jag och S. Han, som ville vara med, hängandes på höften, mest varje sekund. Punkt slut.
Och helt plötsligt, när vi precis pustat ut och konstaterat att vi var färdiga, när vi tittar ut genom fönstret. Så kom han. Pappan, mannen, den efterlängtade.
Och med hjälp av en massa svett, inget blod och inga tårar, så hade vi åstadkommit detta…
Köttfärsbiffar, ugnsrostad potatis, fetasost- och vitlöksröra och en sallad. Samt tänt ljus överallt, sprutat ett sprut parfym på mamman och torkat bort eventuella kräkor från samtliga…
M, han blev så glad. Det är oftast han som lagar maten här hemma. Så det kändes så bra, att jag hann. Att jag fick ihop det, trots en liten bäbis hängandes på höften som bara ville ha mamma nära, nära och ingen annanstans. Då tänkte jag. Tack Emmeli, för att du kämpar på och tränar, vecka ut och vecka in. Nu får du lön för mödan. Du går ann som bara den, bär och lyfter, tungt med varje hand. Länge och mycket och om och om igen och Du orkar det! Det har du dig själv att tacka för!
Att träna. En investering i livet. Jag lever inte för att träna. Jag tränar för att leva!
Så efter middagen som faktiskt blev väldigt lyckad, där vi skålade för att vår älskade M var hemma igen och efter att jag lagt Liten för natten, så tog jag mig en efterlängtad halvtimme, bara för mig. Ett träningspass, där jag kände mig som en björn. Stark. Bland tända ljus och allt!
Och nu. Sitter jag här, i fotöljen, med benen högt. Mannen har precis serverat mig en hallonsmoothie och vi ser fram emot en hel helg tillsammans, utan några som helst planer.
Ja. Du förstår att känslan är vad den är. Obeskrivlig och underbar.
Senaste kommentarer