Idag har det varit tomteverkstad här hemma i lyan.
Jag älskar ju sånt där. I timmar har jag suttit och klippt och klistrat och skrivit och stämplat. Stundvis har det rykt ur öronen på mig. Jag tog mig ett break mitt på dagen och var ut och sprang. Klockan var 13.15 och det var nästan helt mörkt. Igår var det ju nästan-ljust, tack vare solen, men idag har det varit mörkt, stormat och sen är det helt glashalt också. Men det spelade liksom ingen roll, för jag njöt ändå. Till skillnad från den senaste löpturen. Idag kände jag att kroppen var med mig. Det är en skön känsla.
Det är så vansinnigt svårt att stämpla snyggt men sånt där. Lack och stämpel, menar jag. Men till slut fick jag in snitsen. Typ lagom tills jag var färdig. Nåväl. Bättre sent än aldrig!
Mannen och Minimannen har lekt och lekt. Och jag må vara partiskt deluxe, men den där lilla pojken, alltså. Han har ju fått en framtand nu. En. Inte riktigt helt och hållet framme. Men vid varje leende så skymtar den.Och, han äär så söt! Nu kryper han med vanlig krypteknik också. Han tyckte, till i morse, att det där med att åla, kräla och kravla sig fram gick alldeles tillräckligt bra. Men nu tusan, är det andra krypbullar!
Idag är jag alldeles varm inombords.
Det har hela dagen funnits ett tacksamhetstäcke i magen. Jag tycker att det är så fantastiskt med den här tiden. Juletiden. Att jag har min son och man att dela allt med. Och finaste stor-familjerna. Och alla vänner.
Vissa dagar känns det bara extrahärligt att leva. Idag är en sån dag. Och jag är så tacksam.
Ta hand om Dig!
Senaste kommentarer