God morgon fredag!

Åh. Det känns som julafton idag. Kan knappt tro att den här dagen är kommen. Men det är den, baske mig! Nu bländar det där ljuset mig. Det som varit svårt att se i skrivartunneln, stundvis. Åh.

Men innan vi tar fredag, så måste vi titta lite mer på gårdagen. Vi var ju på julfest, förstår ni.

Liten fick feeling och drog på sig snyggbralla och Nisseluva. Han undrade in i det längsta om vi inte skulle ta resväskan med ändå. Men morsan sa nej, faktiskt.

Håhå.. Igår skulle du har sett oss. Innan jag hade prånglat oss ut genom dörren,fått alla saker på plats och kunde börja traska mot hjärtevännerna som vi höll hus hos. Ja, då hade jag behövt en dusch igen. Först ut med vagnen, som jag fyllde med omeletter jag precis tagit ur ugnen och så en herrans massa prinskorv. En överfull skötväska med allt vad man kan tänkas behöva, bland annat en knyta-fast-i-en-stol-stol (en sån här typ. as-smart) till Liten och kameran förstås. Och så bäbisen, den viktigaste ”pinalen” av dom alla! Och alla vändor hit och dit som jag gick bara för att till slut ta steget ut på backen med alla dörrar låsta och hej och hå. (åh vad jag längtar efter hus. har jag sagt det?)

Men vi kom fram. Rödrosiga och festfixade!

Vänner kom från höger och vänster med den ena maträtten efter den andra. Bordet fylldes till bredden och magarna kurrade. Nu är det väl ändå varsågod! utbrast vi. Och plötsligt stod alla som gamar över bordet och tog för sig. Det ser ut som om vi aldrig sett mat tidigare! , sa någon. Vi skickade emellan varandra, berömde varandras mat och njöt av sällskapet och årets första julbord. Det var så fantastiskt gott och på bordet fanns allt och lite till. I år överträffade vi oss själva.

Sill, potatis, Janssons, köttbullar, gravad lax. Omelett, prinskorvar, spenat- och fetaost-knyten. Fyllda ägghalvor, brysselkål, rödbetssallad, skinka. En syrlig, fruktig sallad. En supermegalyxig sallad med rödbetor och chèvre och allt vad det var. Vörtbröd. Frukt. Och till efterrätt fanns det hemkokta karameller och kola och pepparkakscheesecake.

Det var så mysigt att få umgås med vännerna. Det tyckte Liten också, stundvis. Och om han bara var nära, nära morsan. Det där med folksamlingar, trångt, högljutt och många han inte känner… det är inte jordens höjdare, om man frågar S. Lilla vännen.

(Det är synd om honom nu. Och det värker i mammahjärtat. Det märks så väl på Liten, då han typ aldrig gnäller och är ledsen. Ja, förutom om han inte är trött, hungrig, har ramlat, blivit rädd eller blyg. Det är tänderna… Nu är ju en igenom i alla fall).

Minimannen sov ute i sköna luften medan mamman lekte ”Maffia” med hela gänget. Jag skrattade så jag kved stundtals. Den där leken går ut på att man få roller tilldelade sig. Dom är superhemliga. En grej är att man går runt hela gänget och alla ska säga sina roller. Säga, som i att ljuga. Men någon, en i hela gänget, fattar såklart inte det och säger rakt ut vad hon fått för roll. Jag. Kan. Inte. Ljuga.

Nåväl. Jag bjöd i alla fall på ett skratt! Och kvällen var förbenat god. Årets första julbord. Och livets sista julbord med mina fina klasskompisar. Tack vännerna, för allt! <3 Vilka år vi har haft tillsammans. 

Nu. Nu kör vi fredag! Inom några timmar ska jag klappa mig själv på axeln. Och M och Liten och världens bästa skrivarkompanjonen.

Kram/lillafrun