Ringrostigheten veck och en efterlängtad upphångling.

Det här har varit en måndag av rang!

Jag och Liten hade mystid, bara vi, på förmiddagen. Vi tog oss ut i snöyran, gick långrunda och morsan blev svettig och ungen sov. Sen övade jag fela och drog sedan av ett träningspass. I eftermiddags, lagom till att jag ammat Liten, stack jag iväg på rep. Jag hade tajmat med maten så att Minimannen skulle stå sig på min amning och sedan få gröt av pappan och sen skulle jag vara hemma igen. Men saker tar ju ofta längre tid än man tror, och det var många låtar vi skulle öva igenom. Det är ju så, och det är ingen fara. Det var bara det att amningsklockan ringde mot slutet. Och ringde. Och ringde. Och jag var så jädrans nära att ställa mig upp och bara gasta rakt ut; NU MÅSTE JAG HEM OCH AMMA!!! (hur galen kan man bli egentligen? tack gode gud för att jag bet ihop). 

Till slut var vi färdiga. Jag, lycklig över att ha fått spela fiol i en drös av timmar. Dammat bort det där dammet och blivit av med känslan av ringrostighet. Det är ju som att cykla, det där. När man hållit på sedan man var 8 år, så är ju inte 9 månader särskilt lång tid av vila, i sammanhanget. I alla fall; lycklig över spelet och överlycklig över att vara på väg hem. Jag äär så dålig på att vara i från min bäbis.

Ska jag stanna här vid vägkanten?, sa Storan, som kört som en galning genom snöyran, för att vi skulle komma hem så snabbt som möjligt.  

-JA! Svarade jag och hoppade ur bilen, sprang allt vad jag kunde genom djupsnön och in genomdörren. Kastade av mig ytterkläderna på golvet i hallen och rusade in till bäbisen. NU ÄR MAMMA HEMMA! SIXTEN! MAMMA ÄR HEMMA!! 

Han som jag tänkte skulle skrika av hunger….  han log, det största av leenden när han såg sin mamma. –hon är knäpp och jag älskar henne så, tänkte Minimannen och hånglade upp mig sådär som bara han kommer undan med; med gapande mun och tungan på vift. Sen fram med mamma-maten, fort som bara den. Liten visste inte till sig hur mycket han skulle stryka på sin mamma och klappa på henne som för att visa att han hade längtat på mig (eller maten, bara?). I ett vips, var jag inte längre den där tillpiffade med rena glasögon och utsläppt hår. Toffsen åkte fram på snedden uppe på huvudet, glasögonen fick avtryck av dom där små, mjuka händerna på direkten. Jag gav mitt barn mat och fick snabbt därefter äran att både byta uscha-blöja och bli nedkissad.

Det där är livet. Och jag älskar det så förbenat mycket!

Nu har jag tokpussat bäbisen och nattat honom. Han snusar och sover och jag är lugn i kroppen igen. Ska alldeles strax, bara jag satt punkt här, dra igång efterrättsmakeri inför julafton och efter det tvärstäda. Nattpass väntar, alltså. Hepp!

Det här har varit en måndag av rang! Med snöyra hela dagen lång.

Godnatt!

Kram/lillafrun