av Emmeli | jan 20, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen
Livet är förunderligt, alltså.
Sånt man hinner fundera lite extra på en Liten-ledig tisdag i mitten av kalla, kalla januari. Förunderligt är också hur pass okallt 20 minusgrader kan kännas, här uppe i norrnorr. Med rätt kläder och tillräckligt mycket kläder, så går det hur bra som helst att vara ute. Man kanske inte står still så värst länge, men att vandra vagnspromenad går finemang. Så det har vi gjort idag.
Angående det där på-livet-funderandet, då…
Ibland, som idag, kan jag fundera hur i hela friden det kunde bli såhär, egentligen? Så bra, liksom. Att det på något vis började när jag var tolv år och blev tok-kär. Det gick en massa år och vi var stundvis så långt ifrån varandra, han och jag. Men alltid längtade vi, efter varandra, utan att egentligen veta om det. Så när vi träffades, den där sommaren för snart sex år sedan. Då fanns det liksom ingen återvändo, inget kunde stoppa oss. Vi har suttit ihop sedan dess.
Han och jag, blev Vi.
Med ens började vi leva det vi förstod var livet och något vi på riktigt inte hade känt på innan. Att hitta en själsfrände, se honom stå mitt framför en genom alla år, till slut både fånga och bli fångad och då förstå, att han faktiskt var lika fantastisk som jag föreställt mig, fastän ännu lite bättre. Faktiskt, rent och skärt magiskt.
Så började vi äventyret. Jag ett år i huvudstaden, M i norrlandskogarna. Båda på varsin musikfolkis. Ett år av distans och tiiiiiimtal i telefonen. Jag kommer ihåg hur vi vissa nätter sov med varandra. Det vill säga; vägrade lägga på och låg med headsetet i öronen, så vi kunde höra varandras andetag.
Så blev det sommar igen. Livet lekte och på vår ettårsdag friade M och jag tjoade ett högt Ja! till honom som stod på knä, där ute på klippan, vid havet. Den sommaren jobbade vi som galningar och sprang på aktioner, loppisar, letade på gamla lon och lyckades få ihop ett gulligt lite bohag att släpa med oss upp till den lägenhet vi inte kunde ana skulle vara så mysig och gullig, uppe i norrnorr. Vi hade liksom bara haffat den, eftersom vi råkat hamna först i kön på den. Nöjda var vi, eftersom det sedan visade sig vara en toppenlya.
Så har vi levt här, i snart fem år. Studerat till exakt det vi önskar jobba med. Gift oss och haft vårt drömbröllop tillsammans med familj och vänner…
Varit en sväng till Afrika,
Upplevt livet med allt vad som det hör till. Fått ynnesten att bli gravid, vara gravid (jag alltså, inte mannen).
Bli föräldrar.
Och nu leva familjeliv, extra allt. Mannen företagar för fullt, jag pendlar mellan att känna mig som en student på en utbildning som är evighetslång och samtidigt känner jag mig som någon i-mina-ögon-lyxig hemmafru som är hemma med världens coolaste unge. Liten? ..lever livet och surrar om att han om några månader tänker flytta och att han tänker ta allting med sig; Håkan, morsan, pappa och alla saker.
Ja. Livet, alltså. Det är förunderligt. Spännande så det förslår. Det är så häftigt att få vara med. Och det fräsigaste av allt, är att hela mitt, det jag kallar livet, började när jag såg den där nu skäggstubbiga, finurliga och isblåögda mannen, i ögonen. Det var då det började, på riktigt.
Jo,jo. Jag är en funderare. Det har det aldrig rått någon tvekan om. Ibland funderar jag så mycket att jag slår knut på mig själv. Ibland är det bara väldigt mysigt, som idag.
Men…hallå där ute! Ni är så herrans många som är inne och läser här, kan ni inte berätta lite mer om er själva? Man måste absolut inte, såklart. Men det vore så roligt att veta vilka ni är, lite mer liksom. Rara verkar ni vara hela bunten, i alla fall.
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 20, 2015 | Emmeli funderar, Hem och Inredning
Så var det tisdag och plötsligt är det sådär iskallt ute, igen. 20 minusgrader utanför fönstret och här inne i lyan sörplar vi varmt kaffe och klär oss i ullkläder och tjocksockar.
Till skillnad från igår, när dagen var lite… ”Det är ingen ordning på allting, man hittar inte vartenda dugg”, som Pippi säger.. så är det här en dag med huvudet upp och fötterna ner. Jag gastar Tjohoo, uppsats-apan är inskickad!!!… och går här och bara njuter.
I och med att uppsatsen är inskickad till examinator, kliver jag på en galet efterlängtad, några-veckor-lång, Liten-ledighet. Nu ska vi bara mysa dagarna i ända. Och sedan, lite längre fram, ska morsan göra den allra sista bergsbestigningen innan det ska bli juni och examensdags. Åh.
Finaste tullisarna. Från gulligaste Minimannen. Som han kämpade innan hann fann dom. 4 matbutiker åkte han runt på. Till slut så.
Skam den som ger sig. Det gäller både det ena och det andra här i livet.
God tisdag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 19, 2015 | Lilla familjen, Träning
Håhåjaja… den här dagen har liksom slirat på sniskan precis hela dagen.
Dagboken skötte sig själv i morse, någon hade varit ambitiös och förberett redan igår. Vad som hände här bakom kulisserna var något helt annat än lugnt berättande ord om gårdagen.
Vi försov oss. Om man börjar där, då är det ju alltid halvkul, alltså. Vi virrade runt här som tokar, hann med det allra nödvändigaste och landade på bvc i rättan tid. Jag älskar att gå dit! Dels får jag alltid en kram av min gamla barnmorska, eftersom bvc ligger bara bredvid henne. Och så är det så makalöst härligt att få höra att Liten växer som han ska, ser ut att må så bra och verkar vara en riktigt gladskit. Allt det där, är sannerligen ingenting att ta för givet. Jag och M är så himla tacksamma.
Sen slirades det vidare till nästa anhalt, och nästa anhalt och sen var vi hemma igen. Men fram till att klockan var en bra bit in på eftermiddagen, så hade jag liksom bara jobbat på med andan i halsen och känslan att inte hinna. Jag är rätt bra på det där, jobba på i tempo, alltså. Men har jag försovit mig, då går jag med upp-och-ner-känsla och den där stressen som sätter sig så att andningen bara sker snabbast möjligast, hela dagen. Det spelar liksom ingen roll att allt ändå funkat, att man hunnit dit man ska och så vidare. Stresskänslan är där ändå.
Dessutom fortsatte jag skynda mig, helt i onödan visade det sig sedan. Det jag då skyndade mig för, att hinna posta ett paket, sket sig. Men löste sig ändå. Paketet som jag vandrat långt för, med barnvagn och bäbis i sällskap, för att lägga på lådan. Inte bäbisen alltså. Paketet. Det, visade sig inte kunna postas där… men tack vare hjärtevänner är det nu ändå på väg. Hurra! Det tenderar ju alltid att klatras lite extra såna här dagar också.
Och som grädde på moset, har jag i eftermiddag, med upp-och-ner-huvud, varit tvungen att ta drygt beslut. Men nu är det gjort och jag hoppas jag gjort rätt. Långkallsongkvinnan tänkte, efter tidig korv- och mackaronmiddag, kasta in handduken för dagen och bara vänta på en ny dag. Men det där vet vi ju, jag och jag alltså, att jag inte skulle må bäst utav.
Så jag tog och skrev ihop ett tabatapass med massa hopp och axelpressar och armhävningar och massa jobbigt. Liten bangade pappans lek i köket och ville hellre vara med morsan. Så till en början hade jag en liten extravikt i mina knäböjshopp. Närmare bestämt en 76,5 centimeter lång pojke, på drygt 11 kilogram. Jo, jo!
Svettiga blev ”vi” och törstiga efteråt. Och morsan nådde skyhög puls och blev äntligen kvitt den där stresskänslan. Håhå, så skönt.
Men vissa dagar är ju bara såhär. Upp och ner, liksom. Men, det hade ju kunnat vara så mycket värre. Sannerligen.
Hoppas du haft en mindre slirig måndag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 19, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen
Det är så mycket som är så.. så, livfullt! Nuförtiden. Med barn, alltså. Små saker, som i hjärtat känns så stora. Som igår. När vi var ute på utflykt.
Inget spektakulärt, extra vagant eller så. Bara mysigt, frilufsigt och fullt av dyrbar tillsammanstid.
Med ryggsäck på ryggen, innehållande varm choklad i termos och förra-helgen-bakta bullar i en påse. Och några kardemummaskorpor som var kvar från jul. Och så han, mannen. Ja, han var inte i ryggsäcken alltså. Men han var där. Det rådde det ingen tvekan om. Jag känner mig nämligen aldrig så glad och lycklig och levande, som när han är med. Igår kände jag så.
Och han som gör oss kompletta, den där lilla versionen av mannen, han jag kallar Minimannen, han var också med såklart. Det var bara vi tre. Men det är ju det som är grejen; det är inte så bara. Det är allt, faktiskt.
Vi traskade längs den frusna isen, stundvis med sol i ansiktet. Kom fram till vårt mål, slog oss ner och fikade. Doppade bullar i choklad och konstaterade att vi hade det förbenat bra. Så lekte vi lite i snön och pekade på alla brummande skotrar.
När Liten skulle sova middag vandrade vi hemåt igen. Solen hade försvunnit och den blåa himlen var istället grå. Men det gjorde liksom ingenting, för vi hade haft världens finaste stund tillsammans.
Bara vi. Och det är ju inte så bara. Det är allt, faktiskt.
Idag har vi måndag och vi startar veckan med BVC-besök. Alltid spännande. Ha en god veckostart, alla ni!
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 18, 2015 | Lilla familjen
Solen, som vi inte har sett på evigheter, har varit här idag. Visserligen inte så länge, och såklart orkade den inte ta sig så högt upp på himlen. Men ändå! Blå himmel och sol, alla minutrar är värdefulla och såå efterlängtade. Eftersom vi var uppe innan tuppen i morse, hann mannen åka skidor, Liten sova och jag dona här hemma (ta en svängom med dammsugaren och skriva i Litens mitt-första-år-bok) under förmiddagen. Och sedan hade vi liksom fortfarande hela ljusa dagen kvar och har nu varit ute i timmar. Rödrosiga om kinderna och mosiga i kropparna, sitter vi här i soffan efter vårt söndagsäventyr.
Men mer om det imorn eller så, för nu ska jag njuta vidare här. Ett litet bildregn kommer här, på päronen iklädda moonboots och en lycklig bäbis och lite sånt.
Har han inte stiliga gaddar, så säg! Nu kan vi räkna dom till fyra också. Minimannen alltså. Livet självt.
Den här söndagen stoppar jag i hjärteasken.
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer