Inte klokt! Och kvällen, är räddad.

Alltså, det här är ju inte klokt.

Jag fick en till bonusdag som jag inte hade räknat med. Jag blev alldeles till mig i morse när jag fick reda på det. Började nästan springa på stället och klättra på väggarna. Uppskruvad till max, tjoade jag till mannen; åh, Jag kommer hinna göra hur mycket som helst idag!. Mannen som tittade upp bakom kaffekoppen, med ögonbrynen höjda och minen sådär talande. Jag såg nog vad han tänkte. Det där vanliga; du är knäpp, men jag älskar dig ändå. 

Vi sörplade kaffe i lugn och ro. Sånt kan vi pyssla med länge, jag och mannen. Det är under våra sörpla-kaffe-stunder vi planerar stordåd, skissar på drömhusritningar och fantiserar om framtiden. Så tittade vi på den där virvelvinden som gör att vi gapskrattar flera gånger om dagen. Det är helt galet, hur busig man kan vara när man bara är elva månader och knappt torr baka öra! 

När han för femtielfte gången river ut alla burkar och lock ur samma skåp, eller letar upp ajja-bajja-pappersmappen i bokhyllan som han absoluuut inte får ha, eller när han står bakom soffan och håller på att välta ikull finlampan… jamen, då kan man inte annat än att gapskratta. Med honom. För det är precis det, han gör. Kinderna lyser och ögonen likaså, och så skrattar han som den lilla minimarodör han är. Ha, ha.

Sen började jag min bonusdag nummer två. Mannen drog ut på skidtur, jag och Liten gick ut på långpromenad med vagnen. Jag satte en monsterstor deg, skickade iväg ett helg gäng med mail som jag tänkt få iväg länge, länge och spelade fiol.  Såna där saker, är såklart sysslor att göra. Men ändå vila, på något sätt.

 Och i eftermiddags när bäbisen skulle sova igen och M skulle gå ut för att premiäranvända sin skyffel, så stack jag ut och sprang. Wailade i kapp med Carola, låtsades att jag var Kalla. Sprang som en tok och kom hem som en lycklig och svettig tomat.

(Det där pannbandet går tyvärr inte att köpa i butik. Det har JAG sytt, hrm. Typ i åttan. Min syslöjdfröken sa att det var en ”snabbgrej” och borde vara klar på en syslöjdsgång. Perrfekt, tänkte jag. Ptja… det tog mig 4-5 gånger, och då blev det så jädrans snett ändå, plus att jag hann sy mig i båda tummarna. Jag säger ju att det där med symaskiner inte är min grej).

Nu har vi ätit mannens specialité, risotto. Jag räserdagbokar innan jag ska hoppa i plurret tillsammans med Minimannen. Sen är kvällen räddad, om man säger så. Jag råkade visst göra dubbelsats av det kalljästa brödet, vars deg stått på jäsning hela dagen, och det är ju en deg av 3 liter vätska. Pretty mycket bröd kommer det att bli och ”en stund” kommer det att ta innan allt är gräddat. Men fett nice, när det är färdigt och jag får slänga allt i frysen och känna att frukostbrödet är räddat en lång tid framöver!

HÄR är det gamla vanliga, världsbraiga receptet.

Ha en fin kväll!

(Ps. Frågestunden i inlägget nedanför, pågår ju fortfarande för den som missat den! Ds.)

Kram/lillafrun